onsdag 8 december 2010

David Schweickart om ekonomisk demokrati

I somras (2010) höll matematikern och filosofen David Schweickart ett intressant föredrag i Uppsala, som finns på YouTube som tio stycken ca 10 min långa videoavsnitt – som när det här skrivs bara har visats mellan 31 (9e avsnittet), 89 (2a avsnittet) och 380 gånger (första avsnittet). Det förtjänar att visas betydligt fler gånger i sin helhet, och även om den tekniska kvaliteten är ganska ojämn är det oftast lätt att höra vad han säger (att publikens frågor knappast hörs får man bortse från, hans svar är ändå intressanta).
Han visar följande lista som exempel på varför vi behöver ett alternativ till kapitalism, »ekonomisk demokrati«, som han föredrar att kalla det i stället för ›socialism‹ på grund av begreppets negativa associationer i USA. Kanske kan det vara lämpligt också i Sverige, eftersom det inte handlar om en centralstyrd ekonomi. (Hans bok »After Capitalism« är också intressant.)

»The deep irrationality of capitalism

  • Ever-growing inequality: Paper wealth and soul-destroying poverty.
  • More control over nature than ever and more ecological devastation: capitalism’s cancerous »grow or die« expansionary imperative.
  • Technology that could give everyone more leisure throws millions out of work and makes hundreds of millions insecure (and overworked).«

Han fortsätter med att visa ett par citat av ekonomipristageren Paul Krugman. Det här är det andra (ur »The Return of Depression Economics and the Crisis of 2008«):

»Capitalism is secure, not only because of its successes – which have been very real – but because no one has a plausible alternative. This situation will not last forever. Surely there will be other ideologies, other dreams, and they will emerge sooner rather than later if the current economic crisis persists and deepens.«

I del 4 presenterar Schweickart sitt förslag till ekonomiskt system, med schematisk skiss:

»Economic Democracy, The Basic Model

  • The market for goods and services, which is basically the same as it is under capitalism.
  • Workplace democracy, which replaces the capitalist institution of wage labor.
  • Democratic control over investment, which replaces capitalist financial markets.

Worker Self-Management

  • Workers control the enterprise democratically, one-worker, one-vote
  • Workers elect a workers’ council that appoints upper management
  • Workers’ incomes are profit shares, not wages.«

Det här förslaget ligger nära det som jag helt oberoende har skissat på i mitt pdf-blad. (PS. Se även en senare skrift »För en demokratisk ekonomi II«.) Den största skillnaden är nog att jag tror (i likhet med ekonomen Joel Magnuson – som för övrigt har liknande idéer – i boken Mindful Economics) att man bör undvika obegränsad vinstutdelning till medlemmar/ägare, utan i stället ha mer generella avtal om skäliga ersättningar.
Men lyssna till hela föredraget – klicka på rutan (troligen) högst upp t.v. efter varje avsnitt – det innehåller många intressanta, och hoppingivande, synpunkter och idéer.

måndag 6 december 2010

Mona Sahlin talar


Ur Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4.12:

»Vi ska ta parti mot orättvisor, mot utsatthet, för jämlikhet.
Men vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna! För det får vi inte.
Arbete är inte bara en rättighet. Arbete är också en skyldighet – ett krav som samhället måste rikta mot alla vuxna i vårt land. För det är med arbete vi upprätthåller tillväxt och välfärd, det som gör ökad frihet möjlig. Och det är därför målet heter full sysselsättning – Arbete åt alla.
Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:
  • Målet är att alla som kan jobba ska jobba.
  • Det ska alltid löna sig att arbeta.
  • A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.
  • Fler jobb går före större ersättningar.
    [Röda punkter i den officiella utskriften på hemsidan.]

    Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit? Mitt svar är nej.
    Arbetsmarknaden har förändrats snabbare än vår jobbpolitik. Ett parti som menar allvar med en offensiv politik för nya jobb måste kunna visa upp en stark och tydlig näringspolitik.«

    Med andra ord: Samhället har förändrats i ›liberal‹ riktning, och partiet måste följa efter för att kunna vinna ett framtida val och få regeringsmakten – dvs. dela makten med näringslivets beslutsfattare och kapitalägare. Varför inte så snart som möjligt bilda ett block med moderaterna för att säkert återta en del av makten redan efter nästa val? Jag kan tänka mig att moderaterna inte skulle opponera sig alltför mycket mot ett valmanifest som innehåller formuleringen (ur Sahlins tal): »I vårt socialdemokratiska uppdrag ingår alltid att se till att pengarna räcker till en välfärd åt alla av hög kvalitet, fördelad efter behov – inte plånbok. Här ska vi inte vika oss en tum.«

    Hur båda partierna sedan skulle kunna leva upp till löftet efter en valseger – när vård och skolor redan till stora delar är privatiserade – är en annan sak. Det Mona Sahlin säger är knappast övertygande:

    »De borgerliga partierna i Stockholms län landsting sätter privatiseringar först … Vi socialdemokrater måste göra tvärtom. Vi ska sätta välfärdens kvalitet först – och då måste vi slutligen lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster.«

    Även miljöpolitiken motiveras med möjligheterna till vinst:

    »Den som har störst resurser måste också göra mest. Se det inte som en kostnad! Det är en investering med goda vinstutsikter.«

    Ett liberalt synsätt som uppenbarligen handlar om ›grön tillväxt‹, en möjlighet som alldeles särskilt kan ifrågasättas när vinstmotivet fortfarande dominerar.

    Slutsatsen måste bli att trots att både Moderaterna och Socialdemokraterna utger sig för att vara arbetarpartier kan man inte säga att något av dem egentligen är det. Snarare skulle båda kunna göra anspråk på att vara näringslivets tillväxt- och arbetspartier – om inte vänstersocialdemokraterna lyckas åstadkomma en radikal omsvängning.

    P.S. 17.12.10. De här artiklarna i Aftonbladet visar på något som kanske är en delförklaring till mina iakttagelser (som jag inte tycks vara ensam om):
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8292920.ab

    lördag 4 december 2010

    P1:s Konflikt: om fattigdom

    I morse lyssnade jag på det utmärkta programmet Konflikt, i P1, som alltid brukar se på konflikter ur perspektiv som inte är de vanliga. Idag handlade det om fattigdomen i Europa. Den fattigdom som (möjligen) inte ökar om man, som moderaterna föredrar, definierar den absolut. Men när BNP per capita ökar – vilket vårt ekonomiska system kräver för att undvika missnöjda aktieägare, arbetslöshet och social oro – ökar också både inkomst- och förmögenhetsklyftorna och alltså den relativa fattigdomen. Vilket inte är något litet problem när tillväxten förändrar den sociala och urbana miljön och det framför allt är dess glamorösa sida som uppvisas och propageras för i massmedia.

    Detta kan lätt få dem som av olika orsaker – ofta inte självförvållade – har hamnat bland den fattigare delen av befolkningen, att ändå känna skam för att för att de inte själva har råd med den livsstil som har blivit idealet. För att inte bli socialt nedvärderad tvingas man ta lån, som senare kan försämra ens ekonomi så att man, för att inte bli vräkt från en alltför dyr lägenhet (eftersom det inte går att få tag på billiga), måste leva på så undermålig mat att man kanske till och med får symptom på allvarlig undernäring, vilket en läkare rapporterade om från London.

    Slutsatsen måste bli att ekonomisk tillväxt, förutom att ge kortsiktiga lösningar på sociala problem (t.ex. arbetslöshet och oro på aktiemarknaden) också är en orsak till mer svårlösta och långsiktiga sociala problem, som stora sociala klyftor, vilka dessutom kan förvärras av de ekologiska problem som tillväxten också ger upphov till.

    Men eftersom negativ tillväxt, då de sociala systemen försvagas, inte heller löser problemet med social ojämlikhet, tror jag att det kan bli nödvändigt att söka lösningar utanför det ekonomiska systemets regelverk eller lösningar som åtminstone innebär förändringar eller utnyttjande av andra möjligheter hos det, t.ex. enligt mitt pdf-blad.

    fredag 3 december 2010

    Kommentar till artikel av S. Tengroth

    Stellan Tengroth avslutar en utmärkt artikel i Fria Tidningen så här:

    »… tillväxten som begrepp måste slängas på soptippen. När vi väl har gjort det, gäller det att hitta något annat.

    Och här kommer jag till det riktigt ”mossiga” och politiskt inkorrekta ordet: förnöjsamhet.

    Min övertygelse är att vi måste ersätta tillväxten och den genetiskt betingade tävlingsinstinkten med bilden att vi faktiskt har det rätt bra. Vi skulle till och med kunna få det något sämre och ändå ha ett tillräckligt bra liv. När den insikten har landat, då kan jag ana ett hopp!«

    Min kommentar:
    Jag håller helt och hållet med om dessa slutsatser. Det stora problemet är förstås att nå dit, när vi har ett ekonomiskt system som består av enheter, aktiebolag, som är skapade av människor som alltsedan den tidiga industrialismen närt förhoppningar om stora vinster och ekonomisk dominans över andra aktiebolag, och som dessutom har rätt att kräva att deras egendom handhas på ett sådant sätt att det målet uppnås så säkert och effektivt som möjligt, vilket innebär ökande produktion och försäljning.

    Men det innebär också besparingar, arbetslöshet och konkurser, som till och med minskar "tillväxten" hos de sämst lottade, trots att den totala konsumtionen ökar. Och för att minska spänningen mellan rika och fattiga är det för de fattiga som idealet förnöjsamhet i första hand har predikats - kanske är det därför som ordet har blivit "mossigt". De flesta är ju inte längre fattiga när det gäller förmåga till konsumtion - men vi tvingas att arbeta för mycket för att upprätthålla denna konsumtion, som ju i första hand är i företagens intresse.

    Kan vi vända på det här och istället hävda att det är de rikaste som i första hand borde visa förnöjsamhet, medan de flesta andra visserligen borde kunna vara nöjda materiellt, men i stället missnöjda med sin arbetstid, hotet om arbetslöshet och den bristande demokratin på arbetsplatserna, kanske vi skulle kunna närma oss målet. Men i så fall behövs nog en annan företagskonstruktion utan ägare med krav på vinstutdelning och tillväxt av det egna kapitalet och ett bättre samhälleligt stöd till företag som är samhällsekonomiskt lönsamma men mindre lönsamma som enskilda företag.

    torsdag 2 december 2010

    Noam Chomsky i Democracy Now

    Noam Chomsky säger i Democracy Now 1/12:

    »… one of the major reasons for government secrecy is to protect the government from its own population. … In fact, the current [Wiki]leaks are – what I’ve seen, at least – primarily interesting because of what they tell us about how the diplomatic service works.«

    Det tycks stämma rätt väl med vad dagens SvD har funnit i Wikileaks-dokumenten:

    »USA:s ambassad skriver i sina analyser att det är ett faktum att Sverige rört sig närmare USA och Nato. ”Ett genombrott” för Sveriges närmande till Nato, citeras Sten Tolgfors av ambassaden när Sverige gick med i samarbetet om Natos militära transportplan i Ungern.«

    Tidningen nämner fler liknande exempel. – I en diktatur är det (kanske oftast) i första hand befolkningen som måste skydda sig mot regeringen, medan det alltså verkar som om det i en demokrati främst är regeringen som måste skydda sig mot befolkningen. – Men då handlar det om en ganska ofullständig demokrati. (Den ekonomiskt mäktigaste samhällssektorn – den privata – är i vilket fall som helst inte särskilt demokratisk enligt kriterierna i min pdf.)