måndag 6 december 2010

Mona Sahlin talar


Ur Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4.12:

»Vi ska ta parti mot orättvisor, mot utsatthet, för jämlikhet.
Men vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna! För det får vi inte.
Arbete är inte bara en rättighet. Arbete är också en skyldighet – ett krav som samhället måste rikta mot alla vuxna i vårt land. För det är med arbete vi upprätthåller tillväxt och välfärd, det som gör ökad frihet möjlig. Och det är därför målet heter full sysselsättning – Arbete åt alla.
Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:
  • Målet är att alla som kan jobba ska jobba.
  • Det ska alltid löna sig att arbeta.
  • A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.
  • Fler jobb går före större ersättningar.
    [Röda punkter i den officiella utskriften på hemsidan.]

    Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit? Mitt svar är nej.
    Arbetsmarknaden har förändrats snabbare än vår jobbpolitik. Ett parti som menar allvar med en offensiv politik för nya jobb måste kunna visa upp en stark och tydlig näringspolitik.«

    Med andra ord: Samhället har förändrats i ›liberal‹ riktning, och partiet måste följa efter för att kunna vinna ett framtida val och få regeringsmakten – dvs. dela makten med näringslivets beslutsfattare och kapitalägare. Varför inte så snart som möjligt bilda ett block med moderaterna för att säkert återta en del av makten redan efter nästa val? Jag kan tänka mig att moderaterna inte skulle opponera sig alltför mycket mot ett valmanifest som innehåller formuleringen (ur Sahlins tal): »I vårt socialdemokratiska uppdrag ingår alltid att se till att pengarna räcker till en välfärd åt alla av hög kvalitet, fördelad efter behov – inte plånbok. Här ska vi inte vika oss en tum.«

    Hur båda partierna sedan skulle kunna leva upp till löftet efter en valseger – när vård och skolor redan till stora delar är privatiserade – är en annan sak. Det Mona Sahlin säger är knappast övertygande:

    »De borgerliga partierna i Stockholms län landsting sätter privatiseringar först … Vi socialdemokrater måste göra tvärtom. Vi ska sätta välfärdens kvalitet först – och då måste vi slutligen lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster.«

    Även miljöpolitiken motiveras med möjligheterna till vinst:

    »Den som har störst resurser måste också göra mest. Se det inte som en kostnad! Det är en investering med goda vinstutsikter.«

    Ett liberalt synsätt som uppenbarligen handlar om ›grön tillväxt‹, en möjlighet som alldeles särskilt kan ifrågasättas när vinstmotivet fortfarande dominerar.

    Slutsatsen måste bli att trots att både Moderaterna och Socialdemokraterna utger sig för att vara arbetarpartier kan man inte säga att något av dem egentligen är det. Snarare skulle båda kunna göra anspråk på att vara näringslivets tillväxt- och arbetspartier – om inte vänstersocialdemokraterna lyckas åstadkomma en radikal omsvängning.

    P.S. 17.12.10. De här artiklarna i Aftonbladet visar på något som kanske är en delförklaring till mina iakttagelser (som jag inte tycks vara ensam om):
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8292920.ab

    Inga kommentarer: