Naomi Klein om klimatkrisen

I den här intervjun i Democracy Now säger Naomi Klein en hel del tänkvärt om den amerikanska högerns förhållande till klimatkrisen – som också borde intressera oss i Sverige.

Bl.a. kan jag inte låta bli att hålla med henne om det sista hon säger i intervjun:

»Look, my fear is that climate change is the crisis, the biggest crisis of all, and that if we aren’t careful, if we don’t come up with a positive vision of how climate change can make our economies and our world more just, more livable, cleaner, fairer, then this crisis will be exploited to militarize our societies, to create fortress continents. And we’re really facing a choice. And, you know, I think what we really need now is for the people fighting for economic justice and environmental justice to come together.«

Al Jazeeras Wadah Khanfar om arabvärldens historiska ögonblick

http://www.ted.com/talks/view/id/1084

Ett entusiastiskt tal inför en entusiastisk TED-publik om hur den arabiska ungdomar har visat att det är möjligt att med hjälp av ickevålds-metoder skaka av sig en diktatorisk regim (vilket inte motsägs av att det kan se hopplöst ut när motståndarsidan använder våld). Att det hos många handlar om en genuin önskan om verklig demokrati (knappast förenlig med religiös fundamentalism) är tydligt – men verklig demokrati måste, som jag ser det, innefatta inte bara politisk utan också ekonomisk demokrati (enligt t.ex. David Schweickart och mitt mycket koncentrerade pdf-blad). Trots att detta ofta »glöms bort«, tror jag att de flesta aktivister skulle hålla med om det, inte minst eftersom diktaturers makteliter har kunnat berika sig och och öka sin makt mycket tack vare västvärldens brist på ekonomisk demokrati. Här finns mycket att göra till stöd för demokratirörelserna i arabländerna och resten av världen. Och vi borde också kunna förenas i en kritik av konsumism och den överdrivna kommersialiseringen av t.ex. modeindustrin.

Nyliberal eller »inkluderande« tillväxt i Nordafrika?

I en lång och – såvitt jag kan förstå – insiktsfull artikel, »A revolution against neoliberalism? – If rebellion results in a retrenchment of neoliberalism, millions will feel cheated«, på Al Jazeeras hemsida, skriver 'Abu Atris' (pseud.):

  »To describe blatant exploitation of the political system for personal gain as corruption misses the forest for the trees. Such exploitation is surely an outrage against Egyptian citizens, but calling it corruption suggests that the problem is aberrations from a system that would otherwise function smoothly. If this were the case then the crimes of the Mubarak regime could be attributed simply to bad character: change the people and the problems go away. But the real problem with the regime was not necessarily that high-ranking members of the government were thieves in an ordinary sense. They did not necessarily steal directly from the treasury. Rather they were enriched through a conflation of politics and business under the guise of privatization. [min emfas] This was less a violation of the system than business as usual. Mubarak’s Egypt, in a nutshell, was a quintessential neoliberal state. …
In reality the unfettering of markets and agenda of privatization were applied unevenly at best. The only people for whom Egyptian neoliberalism worked ›by the book‹ were the most vulnerable members of society, and their experience with neoliberalism was not a pretty picture. Organised labor was fiercely suppressed. The public education and the health care systems were gutted by a combination of neglect and privatization. …
For the wealthy, the rules were very different. Egypt did not so much shrink its public sector, as neoliberal doctrine would have it, as it reallocated public resources for the benefit of a small and already affluent elite.«

 Här handlar det uppenbarligen om en ojämlikhetsskapande, »traditionell« form av ekonomisk tillväxt (»oortodoxt« utnyttjad), driven av privata förväntningar och krav på ökad rikedom hos den egyptiska »eliten«.

Men i gårdagens »Konflikt« (drygt 40 min in i programmet) talar ekonomen och forskaren Rym Ayadi, knuten till Centre for European Policy, om behovet av »inkluderande tillväxt« i den södra medelhavsregionen, dvs. en tillväxt som tillfaller alla. »Europa har en roll att spela här«, säger hon. Mats Karlsson, tidigare vice världsbankschef, menade (efter drygt 45 min) att »det är en himmelsvid skillnad mellan en marknadsekonomisk reform som bygger på korruption och intressen hos en elit och en som bygger på brett socialt intresse, och det är det valet man nu står inför. … jag tror ju på demokratin … men nu pratar vi om det sociala innehållet … en marknadsekonomi byggd på regler som fungerar … och bättre fördelningspolitik«.

Varför inte prata om ekonomisk demokrati, t.ex. med regler enligt de principer som bl. a. David Schweickart föreslår?

Tim Jackson - Välfärd utan ekonomisk tillväxt

Här är en videoinspelning från Tim Jacksons föredrag I ABF-huset. Inte så mycket nytt, kanske, för dem som läser den här bloggen, men med många vältaliga formuleringar. Det väsentligaste tycker jag han säger efter 27 min 27 sek:

»… we also of course need new concepts of ecological enterprizes. Firms can not be the same, they can not be purely profit making endevours in which those profits are distributed to a narrow section of the population. We need enterprizes that are not just motivated in ethical terms, but in which the legal forms reflect these new ideas about ecological and social goals, in which shareholder value is replaced by ideas of stakeholder value; in which individual ownership is replaced by ideas of community ownership; in which the structures that incentivize action within firms protect the long term, and mitigate that risk of continual, structural failure by having short term visions that are too narrow and too individualistic in their outlook.

… It is blindingly clear that we do not have a macroeconomics of sustainability – we have a macroeconomics in which economic stability is dependent upon consumption growth into the future. … We urgently need … a different economics … The foundations for some of this already exist. We have for example increasingly a number of small scale, often community oriented ecological enterprize offering valuable services … they create cohesion at the community level.«

Denna idé om lokala ekonomier utvecklas ganska väl av Joel Magnuson i boken ”Mindful Economics” (se inlägget om Steg 3) där det finns många goda råd om hur man kan börja ett arbete med att skapa sådana lokala ekonomiska strukturer – vilka förhoppningsvis senare kan integreras i större demokratiska ekonomier.

Tim Jackson i Stockholm - och revolution i Egypten

Stockholm 8.2.11
I tisdags var jag i ABF-husets Z-sal och lyssnade på Tim Jackson, Johan Rockström och Anders Wijkman, när det talade om hur vår välfärd alltmer hotas (miljöförstöring, ökad ojämlikhet m.m.) av just den ekonomiska tillväxt som är dess förmodade förutsättning. Ett dilemma som fortfarande i stort sett är politiskt tabubelagt, kanske framförallt eftersom ekonomiska makthavare med stort inflytande över politiken kräver goda förutsättningar för en fortsatt ekonomisk tillväxt för att kunna behålla sin maktposition. Både Jackson och Wijkman vittnade om det låga intresset för problemet på hög politisk nivå.
Desto större tycks intresset börja bli på ’gräsrotsnivå’ – bland oss som inte har någon överdriven ekonomisk maktposition att förlora – eftersom Z-salen var mer än fullsatt (många lyckades inte komma in överhuvudtaget. Det var länge sedan jag upplevde ett så positivt gensvar på kontroversiella, progressiva politiska idéer (referat länkar och bättre kommentarer än min av mötet finns på Ecoprofile, på Effekt – och på P1's Klotet finns en intervju med Tim Jackson).
Kanske en exponentiellt tillväxande medvetandeförändring bort från egocentrerad konsumism mot hänsynsfullhet och gemenskap är möjlig trots allt – om inte förr, så när omständigheterna kräver det.

Egypten 11.2.11
En enorm kontrast och ett slående bevis på att stora, snabba, positiva medvetandeförändringar verkligen är möjliga, när en mängd avgörande historiska omständigheter sammanfaller, är den (än så länge) framgångsrika demokratiska revolutionen i Egypten – från att ha startat ur ett, för varje individ som enskild aktör, hopplöst underläge!
Man får bara hoppas att nödvändiga stabiliserande strukturer hinner etableras i god tid innan kvarvarande ekonomiska makthavare (och kanskepolisstyrkor) börjar utnyttja den »flytande« situationen till att stärka sin egen ställning – och militärens inställning (att det interna stödet för en demokratisk utveckling inte undertrycks) är naturligtvis avgörande för en fredlig fortsättning på den demokratiska revolutionen, inte bara i Egypten. – Det är då inte bara politisk utan också ekonomisk demokrati (med t.ex. kooperativ i stället för företag med externa ägare – se tidigare blogginlägg t.ex om Steg 3 och David Schweickart, här och här) som behövs, globalt och lokalt.

Steg 3

På Steg 3:s Facebooksida finns nu, särskilt under dess diskussionsflik, flera inlägg om tillväxtproblematiken. Bland de länkar som finns där, är särskilt en längre och en kortare intervju med Joel Magnuson med anledning av hans högst läsvärda bok, Mindful Economics, samt David Kortens presentation av sin bok Agenda fo a New Economy särskilt intressanta. (Dessutom finns det relevanta länkar på den här bloggen, t.ex här.)

Sälj inte våra utsläppsminskningar!

GP har publicerat en debattartikel undertecknad av flera tunga namn, som Per Holmgren och Anders Wijkman, representanter för Greenpeace och Världsnaturfonden WWF m.fl. som ger starka argument mot en försäljning av utsläppsrätter. Bl.a. sägs att:

»En försäljning hade kunnat vara acceptabel om de sammanlagda utsläppsminskningarna under Kyotoprotokollet varit tillräckligt stora. Men det har länge stått klart att mycket, mycket mer behöver göras för att undvika risken för katastrofal klimatförändring, både internationellt och inte minst i Sverige. Därför är en försäljning av utsläppsrätterna miljömässigt oförsvarbar.

Ytterligare ett skäl att inte sälja bort våra extra klimatansträngningar är att det vore djupt demoraliserande för allt klimatarbete som pågår.«

Ett upprop på initiativ av Klimataktion har hittills fått 3460 underskrifter. Det är viktigt att det blir ännu fler, så gå till namninsamlingen och skriv under.

Ban Ki Moon kräver nytt ekonomiskt system

Ur The Guardian via länk i Supermiljöbloggen:

»‘We need a revolution,’ [Ban Ki-moon] told a panel at the World Economic Forum in Davos, Switzerland, on how best to make the global economy sustainable. ‘Climate change is also showing us that the old model is more than obsolete.’ and said: ‘We are running out of time. Time to tackle climate change, time to ensure sustainable … growth.’«

Den stora frågan är hur »sustainable … growth« ska, kan eller kommer att uppfattas och hur krav på åtgärder enligt en eventuellt etablerad förståelse kommer att emottas av ekonomins mäktiga aktörer. Säkert något att uppmärksamma för alla oss andra som är, som individer, mindre mäktiga aktörer.
Vi kan ju börja med att fundera över hur en hållbar ekonomi kan se ut. Kanske genom att delta i diskussionen »Hur överlever företagen i ett hållbart samhälle?« (där man kan hitta intressanta länkar, t.ex. i mina inlägg 2011-01-25 och 2011-01-28) på Ecoprofile.

»The Story of Stuff«

I en diskussionstråd på miljösajten Ecoprofile, »Hur överlever företagen i ett hållbart samhälle« tipsades om sajten »The Story of Stuff« som visar en animerad kortfilm med samma namn (från 2007 och som jag alltså borde ha upptäckt för länge sen) som visade sig vara »en lysande pedagogisk, rolig, skrämmande och, tyvärr, såvitt jag förstår, i princip helt korrekt snabbgenomgång av det kapitalistiska, miljöförstörande produktions- och konsumtionsmaskineriet«, som jag skrev i ett diskussionsinlägg i samma tråd och fortsatte längre ned:

»Jag tror också att ›vi behöver ett nytt spel med nya regler‹ [som en diskussionsdeltagare skrev] … Såvitt jag kan se finns det ingen annan lösning än att (genom ombildning eller nybildning) etablera så många företag som möjligt som tack vare sin juridiska konstruktion inte kräver ekonomisk tillväxt (dvs. ökning av sitt kapital), vare sig för att överleva eller för att tillfredsställa sina verkliga intressenter/aktörer, dvs. det omgivande samhället och de som är verksamma i företaget. Det krävs med andra ord ett starkt samhälleligt etableringsstöd och att de ursprungliga ekonomiska intressenterna på något sätt kan förmås att träda tillbaka – t.ex. av demokratiska skäl och rättviseskäl, vilket kan kräva en kombination av samhälleliga krav på företagsdemokrati och någon form av ekonomisk och kanske social kompensation till ursprungliga aktieägare för att undvika alltför stora spänningar. Till sin juridiska form skulle företagen kunna vara ekonomiska föreningar med lämpliga instruktioner om hur de ska styras – demokratiskt, dvs. som kooperativ – och hur överskott ska användas och eventuellt underskott ersättas.

Se t.ex. David Schweickarts förslag (fast ersättning till samhället, vinst till investering och till kooperativets medlemmar/ägare) och mitt förslag (vinst till samhället och till investeringar, fast ersättning till kooperativets medlemmar) på min blogg, här och här (och på min pdf).«

Schweickarts bok »After Capitalism«

I »After Capitalism« (som kom ut 2002 men fortfarande finns att få tag på som nytryck via nätbokhandlar, och som det finns prov på här) ger David Scweickart (som besökte Uppsala i somras, dvs. 2010) de mest övertygande och klart formulerade förslag (på en lättläst engelska) till demokratiska alternativ till kapitalismen som jag hittills har sett. Beställ den på nätet och läs den! (Den är inte så tjock och dyr, och jag fick den snabbt.)

Att boken presenterar just en sådan »utveckling av mer utförliga alternativ« som jag efterlyser i min pdf, »För en demokratisk ekonomi«, gör att de kanske kan komplettera varandra på ett bra sätt. (PS. Se även en senare pdf, »För en demokratisk ekonomi II«.) En liten skillnad är nog att jag inte ser det som nödvändigt att företag, om de är bildade genom någon form av samhällskontrakt, har några specificerade ägare (men företagen skulle kunna äga sina produktionsmedel i stället för att hyra dem, som Schweickart föreslår). Jag föredrar också att se de verksamma inom ett kooperativ som ’medlemmar’ med demokratiska rättigheter och ansvar för dess skötsel (via valda representanter), och tror att det vore bättre om överskott/’vinster’ kunde återföras till den typ av banksystem som beskrivs av Schweickart (och mer eller mindre direkt på s. 12–16 i min nämnda pdf »II«) – efter det att demokratiskt beslutade investeringar och ersättningar till kooperativets medlemmar betalats. Skillnaden är nog i praktiken inte så stor (kombinationer av båda alternativen bör vara möjliga) men innebär såvitt jag kan se att konkurrensen mellan företag och strävan efter tillväxt borde bli mindre än i de alternativ som Schweickart föreslår.

I »After Capitalism« beskrivs ett uppenbarligen mycket lyckat »experiment« med kooperativ och ekonomisk demokrati som bevis för idéernas hållbarhet. Det handlar om det kooperativa nätverk som startades för 55 år sedan i Mondragon i Baskien och 1991 konsoliderades som Mondragon Corporación Cooperativa .

Ett studieprojekt vid MIT, Massachussetts Institute of Technology, har åstadkommit en liten lättillgänglig publikation som bl.a. undersöker ’Mondragon’ och som ger några praktiska råd som också kan vara användbara i Sverige, t.ex. som ett slags hållpunkter när det gäller att undersöka de juridiska möjligheterna för att starta kooperativ här – och hur de skulle kunna förbättras.
I inledningen till den här skriften refereras till den senaste ekonomiska krisen: »In the wake of this crisis, we are challenged to find a sustainable and democratic way to generate wealth in cities.« Bakgrunden är ett nytt litet kooperativt nätverk i den krisdrabbade staden Cleveland, Ohio, som har lyckats hindra att en stor del av stadens tillgångar försvinner till företag utanför staden.

Kooperativ kan alltså fungera som ett ekonomiskt försvar i en krissituation även om det här snarare handlar om att fördela rikedom än att skapa den. Kanske är det därför som kooperativ fortfarande tycks tolereras av amerikanska myndigheter. Överhuvudtaget tror jag det är viktigt att inte åstadkomma en polarisering mellan olika grupper i samhället. Det skulle bara försvåra en demokratisering av den ›privata‹ sektorn som mycket väl skulle kunna genomföras utan att någon grupp skulle behöva känna sig (eller vara) hotad. Som Schweickart säger (s. 176), »det är inte kapitalistklassens överdrivna konsumtion som skapar våra sociala och ekonomiska problem utan det är vad de gör med det som de inte konsumerar«. Även om deras livsstil skapar en del miljöproblem är det i första hand den ekonomiska makten över en, för närvarande, oerhört problematisk industriproduktion som de måste överlåta till samhället, till dem som är mest berörda av den och t.ex. praktiskt verksamma med den.

I slutet av »After Capitalism« sägs en viktig sak: »Termerna [dvs. ›kommunism‹, ›revolution‹] är inte viktiga här«. De borde åtminstone inte vara det. Men med tanke på Lars Ohlys svårigheter att befria sig från sin stämpel som ›kommunist‹ är det kanske bäst att acceptera ordets nya betydelse, ›diktatorisk planekonomi‹ och t.o.m. undvika att definiera Schweickarts ›ekonomiska demokrati‹ som en form av socialism eftersom ›socialism‹ ofta uppfattas som synonymt med ›centralstyrd planekonomi‹. Men ordet ›vänster‹ är nog fortfarande användbart när det används för rörelser som strävar efter politisk och ekonomisk jämlikhet. Framförallt gäller det att ge begreppet ›demokrati‹ en fördjupad innebörd.