Konsekvenser av viss informationstillväxt

Sedan jag på Steg 3:s Facebooksida skrivit denna kommentar till artikeln »Sveriges energiplan är horribel«:

»En ökad omsättning av information kan, om man bortser från det medium som förmedlar den (vilket i längden är omöjligt),  inte skada miljön annat än indirekt genom eventuella konsekvenser av informationen. För övrigt har all förflyttning av materia och energi i miljön, över en viss nivå (som en ständig tillväxt av förflyttningen så småningom skulle uppnå), oförutsägbara konsekvenser, där antalet möjliga konsekvenser som är skadliga för oss (och andra organismer) vida överstiger det antal som är oskadliga – och alltså skulle komma att dominera. (Detta gäller både linjär och, i ännu högre grad, exponentiell tillväxt.)«

…tipsade Steg 3 om en artikel, »Därför skrämmer Borgs försiktighet« med kommentaren »kredittillväxten talas det sällan om«, som tydligt visar att de »eventuella konsekvenser av informationen« som jag nämnde i  kommentaren kan vara nog så viktiga.

Nicole Foss i Sverige

Den här artikeln av Elin Schwartz, i Fria Tidningen, om Nicole Foss (som jag hittills har försummat att länka till) och hennes turné i  verkar sammanfatta hennes idéer ganska väl. Det sista citatet kan behöva upprepas ganska ofta:

»Det handlar om vad vi behöver och vad lokalsamhället kan genomföra. Det skulle kunna vara lokala vårdcentraler, lokala energilösningar, insatser för att se till att vattenkvaliteten är bra, sophämtning, snöröjning, allt kan göras på en mer lokal nivå. Vi kan inte vara beroende av att större politiska strukturer ska rädda oss, det gör oss väldigt sårbara. Istället måste börja vi ta mer ansvar för oss själva, individuellt och i lokalsamhällen.«

I den här intervjun med Max Keiser har hon intressanta synpunkter på kärnkraft och de ekonomiska konsekvenserna för Japan (och för världen) efter Fukushima:

»The Money Fix«

Häromdagen fick jag ett tips av en med-medlem i Klimataktion om videon The Money Fix från 2007 – en video som jag verkligen borde ha känt till mycket tidigare, eftersom den på det mest lättbegripliga sätt jag hittills har sett beskriver hur det inbyggda vinstmotivet i vårt ekonomiska system ger upphov till skulder och penningbrist hos majoriteten av befolkningen, vilket i sin tur driver fram ett än mer obönhörligt krav på tillväxt.
    De lokala alternativa penningsystem som beskrivs i videons sista avsnitt kanske inte passar helt för våra förhållanden (och dess exempel med en sportbilsklubb bortser jag helst från) men för övrigt har videon ett klart ekologiskt  perspektiv. Jag rekommenderar den verkligen – ha bara lite tålamod vid inledningen (man kan välja en bra svensk text, med bara några enstaka korrekturfel, som underlättar förståelsen).

När det gäller hur det ekonomiska systemet skulle kunna organiseras, kanske min egen koncentrerade skiss, För en demokratisk ekonomi (som jag, inspirerad av videon, nu har gjort en aning tydligare på ett par punkter), kan vara till någon hjälp. (PS. Se även en senare skrift, som kan hämtas i två versioner i inlägget För en demokratisk ekonomi II )
   I stort sett tycks de förslag som presenteras i »summaryn« av Center for the Advancement of the Steady State Economys (CASSE) rapport Enough is Enough vara i linje med mina egna idéer, även om förslagen, så som de presenteras i sammanfattningen, kunde vara lite mindre försiktiga med tanke på miljökrisens allvar. Men det återstår för mig att läsa hela rapporten.

Ur foldern »För en demokratisk ekonomi«

P.S. 9.4  Jag kan inte låta bli att än en gång rekommendera P1-programmet Konflikt, som jag just nu lyssnar på. Nu handlar det om den globala ojämlikheten som på grund av den miljöhotande globala ekonomiska tillväxten nu ökar snabbare än någonsin – utan att fattigdomen visar någon tendens att minska. – Så frågan om ett alternativa ekonomiska system är verkligen mer aktuell än någonsin… Det kan nog bli svårt att utnyttja kapitalismens »kreativa sida« som någon sist i programmet föreslår.

»Den stora förnekelsen« och Steg 3 (–4?)

        

Har just läst färdigt Wijkman/Rockströms Den stora förnekelsen (presenterad i P1, här eller här) och kan varmt rekommendera den! – trots att den inte diskuterar den, enligt min mening, grundläggande orsaken till miljökrisen och den ojämna resursfördelningen (och till den »stora förnekelsen«), det som Joel Magnuson (intervjuad här) i sin bok Mindful Economics kallar »the growth imperative of capitalism«. Wijkman/ Rockström föreslår t.ex. bara att aktiebolagslagstiftningen bör ses över »med syfte att bredda målparagrafen för företagens verksamhet«. Men de skriver också, sist i ett kapitel: »Vad som behövs är ingenting mindre än en revolution, både i attityder och samhällets och ekonomins organisation«.

Både Mindful Economics och Den stora förnekelsen har ett föredömligt systemperspektiv och deras resonemang är lätta att följa och, såvitt jag kan bedöma, mycket trovärdiga. De verkar kunna komplettera varandra på ett utmärkt sätt, trots (eller kanske tack vare) att deras förslag till åtgärder är tillämpliga på olika nivåer eller stadier av förändring. De förslag som nämns i Den en stora förnekelsen går knappast utanför kapitalismens ramar *, medan Mindful Economics föreslår en alternativ, demokratisk, ekonomi utgående från lokala strukturer. – Skillnaden verkar motsvaras ganska väl av skillnaden mellan alternativ I och II i min egen mycket koncentrerade skiss, »För en demokratisk ekonomi«, som är avsedd att utvecklas betydligt mer, bl.a. med sådana åtgärder som föreslås i båda böckerna. (P.S. 12.9.11. Skissen har nu utvecklats till en 16-sidig pdf, »För en demokratisk ekonomi II«.)

Kanske skulle ett tydligt erkännande av – och en verklig befrielse från – kapitalismens »growth imperative«, och de starka intressemotsättningar som det sammanhänger med, motsvaras av ett ytterligare steg efter Steg 3 (som inte ifrågasätter de rådande ägarförhållandena) – ett Steg 4, där det externa företagsägandet har ersatts av en väl balanserad kombination av internt och samhälleligt demokratiskt styre, och där en mindre missbrukad varumarknad fortfarande existerar. Helt ›enkelt‹ en demokratisk (»mindful«) ekonomi.

* Att det verkligen förhåller sig så sägs ganska tydligt av Anders Wijkman i P1-intervjun (efter drygt 8 min): »… belöningssystemen i samhället, i ekonomin, är helt avgörande för hur ekonomin och samhället utvecklas. Det som lönar sig för den enskilde, … för företaget, är det som blir av; och det är inget fel i det … då är det ju ett förbaskat viktigt ansvar hos dem som är beslutsfattare att rigga till de här systemen så att vi hamnar i ett bra läge.«  – Jag är rädd att ett sådant »tillriggande« inte kommer att räcka för att i tillräcklig grad minska kapitalismens krav på miljöhotande tillväxt. Vi måste nog befria oss från ännu en stor förnekelse: föreställningen att det inte finns något alternativ till kapitalismen, förutom diktatur.

David Schweickarts bok After Capitalism visar övertygande att det verkligen finns ett möjligt, oblodigt alternativ till kapitalismen, kompatibelt med Magnusons »mindful economics«, »economic democracy«.
(Författaren deltog i ett videofilmat seminarium i Uppsala 
sommaren förra året.) 

Alla böckerna kan lätt beställas i svenska internetbokhandlar.

Wijkman och Rockström om »Den stora förnekelsen«

I gårdagens SvD presenterade Anders Wijkman och Johan Rockström sin nya bok »Den stora förnekelsen« om tillväxtens dilemma. De skriver:  

»Dagens tillväxtmodell är inte miljömässigt hållbar. Samtidigt är negativ tillväxt – eller nerväxt – inte hållbar av ekonomiska och sociala skäl. … Slutsatsen är att vi måste utveckla en radikalt annorlunda ekonomisk modell.«

Bland de åtgärder som nämns är nog detta den viktigaste (i fetstil i artikeln):

»Reformera ekonomins regelverk. Ge naturkapitalet och tjänsterna från ekosystemen ett värde på marknaden. Komplettera BNP med indikatorer som ger en rättvis bild av välfärdsutvecklingen. Inför bindande krav för en effektivare resursanvändning. Ta bort skatten på vanliga inkomster och höj den på uttag av knappa resurser.« (min kursiv)

Men vart har maktförhållandena tagit vägen? Ingenting nämns om den bristande demokratin inom den »privata« sektorn. Jag tror knappast att jag är ensam om att vara övertygad om att en demokratisk ekonomi, där det privata ägarinflytandet till stor del är ersatt av kooperativ organisering, är en förutsättning för en hållbar lösning av »tillväxtens dilemma«. Det är så mycket som behöver göras – läs t.ex. artikeln (i SvD) av prof. Staffan Laestadius – att det antagligen kräver en organisering där samhällets och de arbetandes intressen kan balanseras demokratiskt, t.ex enligt enligt någon slags utveckling av den modell jag har föreslagit i foldern »För en demokratisk ekonomi«. (PS. Se även en senare skrift »För en demokratisk ekonomi II«.)
Kanske klimatskeptiker envisas med sin inställning just för att de inte tror att det finns något (humant) alternativ till den tillväxtkrävande kapitalismen. (Det borde vara en viktig uppgift för Steg 3 att visa att det finns.)

»Filosofiska rummet« om den ekonomiska tillväxten

Äntligen fick jag tid att kommentera söndagens "Filosofiska rummet" (13.3), som ofta tar upp intressanta och aktuella filosofiska frågor och som nu handlade om »tillväxten och det hållbara välståndet«

Mot slutet av programmet säger Kenneth Hermele (efter drygt 34 min):
»Vad är det som skulle kunna göra att det är möjligt att förena den här välståndsökningen med hållbarhet? … [d]å måste systemet förändras på något sätt. Det handlar om politik och det handlar om styrsystem och det handlar om begränsningar på olika sätt. … och jag tror … att det går väldigt illa. … Man får väl inse att … begränsa jordens uppvärmning till 2 grader, det är en väldigt orealistisk målsättning … den mest realistiska kanske är 4 och 5 under det här århundradet, och så får man inrikta sig på att begränsa skadorna av den utvecklingen.«

Gunilla Andersson (efter drygt 37 min): »… om vi anser att vi inte vill fortsätta verka på den väg vi är på väg … så är det väl bara att tänka och agera på ett annat sätt.«

Johan Norberg (1 min senare): »… Jag är inte så säker på att det [dagens tillväxtsystem] är så orealistiskt. Jag tycker de [Tim Jacksons tankar om tillväxten] antyder en plötslig pessimism om teknikens utveckling som inte har sin grund i … de 200 senaste åren av teknisk och vetenskaplig utveckling … .«

Kanske Hermeles syn är den mest realistiska, men tyvärr pessimistisk på ett sätt som skulle kunna fungera som en negativ självuppfyllande profetia. Gunilla Andersson är kanske alltför optimistisk, men på ett sätt som skulle kunna verka som en positiv självuppfyllande profetia, medan Johan Norbergs teknikoptimistiska syn, om Hermele har rätt i sin syn på utvecklingen, skulle kunna få katastrofala följder i en framtid, eftersom vi med en sådan uppfattning inte skulle vara beredda att begränsa oförutsedda skadliga följder av en växande (eller fortsatt intensiv) industriproduktion.

Vad jag saknade i programmet var en diskussion eller åtminstone ett omnämnande av alternativa ekonomiska lösningar. Jag undrar om alla deltagarna tänker sig att det inte finns något realistiskt, humant och hållbart alternativ till kapitalismen. Tim Jackson diskuterar inte heller alternativ som på allvar ifrågasätter de kapitalistiska produktionsförhållandena (på sajten ecoprofile diskuteras hans tal i det fullsatta ABF-huset i Stockholm). Men det finns naturligtvis alternativ, även om de ännu inte har prövats i nationell skala.

Michel Moore: »Detta är ett klasskrig«

Just när jag har hört dystra nyheter från Libyen, tar jag emot ett passionerat inlägg av Michael Moore i Democracy Now. Här är ett par citat från dess »rush transcript«:

»… the state of Michigan, my state, the Senate voted—the House already passed this bill—the Senate voted on a bill that gives the governor the so-called 'emergency powers,' where he can essentially fire the elected mayor or city council or school board of any town in Michigan and turn it over to a corporation—I’m not making this up—turn it over to a corporation to run the town, or appoint a corporate manager to run the town—not the elected people, but this individual or this company can run the town. I mean, it’s just—these two things in just the last few hours.
If people don’t understand by now the level of this war—and it is a war, it is a class war on the people of this country by those in power …
It really is a new day. And I think that the whole world has been inspired by what happened in Tunisia and in Egypt and throughout the Middle East. And while their problems are different than ours, the spirit is the same. And we need a pro-democracy movement in this country, badly, right now. Not next week, now.«

Den närmaste framtiden tycks just nu vara öppen för fler olika vägar än på länge…
Vad som än händer – det som i första hand behövs är politisk, social och ekonomisk demokrati med ekologisk hänsynsfullhet, där ›demokrati‹ innebär att alla som berörs av ett beslut bör ha möjlighet att påverka det med en röst per person (ev. genom representanter valda på detta sätt), varvid majoriteter alltid måste ta särskild hänsyn till minoriteter.
Ganska självklart egentligen, men ännu har vi knappast ekonomisk demokrati (som bl.a. kräver någorlunda ekonomisk jämlikhet) någonstans i världen, vilket gör att också den politiska och sociala demokratin fungerar dåligt, samtidigt som alltför lite hänsyn tas till minoriteter och miljö.

Naomi Klein om klimatkrisen

I den här intervjun i Democracy Now säger Naomi Klein en hel del tänkvärt om den amerikanska högerns förhållande till klimatkrisen – som också borde intressera oss i Sverige.

Bl.a. kan jag inte låta bli att hålla med henne om det sista hon säger i intervjun:

»Look, my fear is that climate change is the crisis, the biggest crisis of all, and that if we aren’t careful, if we don’t come up with a positive vision of how climate change can make our economies and our world more just, more livable, cleaner, fairer, then this crisis will be exploited to militarize our societies, to create fortress continents. And we’re really facing a choice. And, you know, I think what we really need now is for the people fighting for economic justice and environmental justice to come together.«

Al Jazeeras Wadah Khanfar om arabvärldens historiska ögonblick

http://www.ted.com/talks/view/id/1084

Ett entusiastiskt tal inför en entusiastisk TED-publik om hur den arabiska ungdomar har visat att det är möjligt att med hjälp av ickevålds-metoder skaka av sig en diktatorisk regim (vilket inte motsägs av att det kan se hopplöst ut när motståndarsidan använder våld). Att det hos många handlar om en genuin önskan om verklig demokrati (knappast förenlig med religiös fundamentalism) är tydligt – men verklig demokrati måste, som jag ser det, innefatta inte bara politisk utan också ekonomisk demokrati (enligt t.ex. David Schweickart och mitt mycket koncentrerade pdf-blad). Trots att detta ofta »glöms bort«, tror jag att de flesta aktivister skulle hålla med om det, inte minst eftersom diktaturers makteliter har kunnat berika sig och och öka sin makt mycket tack vare västvärldens brist på ekonomisk demokrati. Här finns mycket att göra till stöd för demokratirörelserna i arabländerna och resten av världen. Och vi borde också kunna förenas i en kritik av konsumism och den överdrivna kommersialiseringen av t.ex. modeindustrin.

Nyliberal eller »inkluderande« tillväxt i Nordafrika?

I en lång och – såvitt jag kan förstå – insiktsfull artikel, »A revolution against neoliberalism? – If rebellion results in a retrenchment of neoliberalism, millions will feel cheated«, på Al Jazeeras hemsida, skriver 'Abu Atris' (pseud.):

  »To describe blatant exploitation of the political system for personal gain as corruption misses the forest for the trees. Such exploitation is surely an outrage against Egyptian citizens, but calling it corruption suggests that the problem is aberrations from a system that would otherwise function smoothly. If this were the case then the crimes of the Mubarak regime could be attributed simply to bad character: change the people and the problems go away. But the real problem with the regime was not necessarily that high-ranking members of the government were thieves in an ordinary sense. They did not necessarily steal directly from the treasury. Rather they were enriched through a conflation of politics and business under the guise of privatization. [min emfas] This was less a violation of the system than business as usual. Mubarak’s Egypt, in a nutshell, was a quintessential neoliberal state. …
In reality the unfettering of markets and agenda of privatization were applied unevenly at best. The only people for whom Egyptian neoliberalism worked ›by the book‹ were the most vulnerable members of society, and their experience with neoliberalism was not a pretty picture. Organised labor was fiercely suppressed. The public education and the health care systems were gutted by a combination of neglect and privatization. …
For the wealthy, the rules were very different. Egypt did not so much shrink its public sector, as neoliberal doctrine would have it, as it reallocated public resources for the benefit of a small and already affluent elite.«

 Här handlar det uppenbarligen om en ojämlikhetsskapande, »traditionell« form av ekonomisk tillväxt (»oortodoxt« utnyttjad), driven av privata förväntningar och krav på ökad rikedom hos den egyptiska »eliten«.

Men i gårdagens »Konflikt« (drygt 40 min in i programmet) talar ekonomen och forskaren Rym Ayadi, knuten till Centre for European Policy, om behovet av »inkluderande tillväxt« i den södra medelhavsregionen, dvs. en tillväxt som tillfaller alla. »Europa har en roll att spela här«, säger hon. Mats Karlsson, tidigare vice världsbankschef, menade (efter drygt 45 min) att »det är en himmelsvid skillnad mellan en marknadsekonomisk reform som bygger på korruption och intressen hos en elit och en som bygger på brett socialt intresse, och det är det valet man nu står inför. … jag tror ju på demokratin … men nu pratar vi om det sociala innehållet … en marknadsekonomi byggd på regler som fungerar … och bättre fördelningspolitik«.

Varför inte prata om ekonomisk demokrati, t.ex. med regler enligt de principer som bl. a. David Schweickart föreslår?