Marcus Birro om massmorden

I Expressen 27.7.11, skriver Marcus Birro: »Jag tycker massmördaren förtjänar att dö. Det finns omständigheter när en människa, både innan och efter sin gärning, förverkat sin rätt att leva. Det här är en sådan omständighet.«
    Det första påståendet uttrycker en spontan och mänsklig reaktion inför så fruktansvärda handlingar som ett kallblodigt massmördande (vilket inte betyder att andra sätt att reagera skulle vara »mindre mänskliga«). Men med vilken rätt kan någon människa påstå att en annan människa har »förverkat sin rätt att leva«?
    Endast ett rättssystem som inte utesluter dödsstraff kan uppenbarligen ge en sådan rätt. Men med vilken rätt kan vi acceptera ett sådant rättssystem vars strängaste straff (ofrånkomligen med ett visst mått av godtycke eller osäkerhet) alltid innebär ett oåterkalleligt övergrepp?
    Vad man än känner är det naturligtvis bäst att försöka reagera på ett sätt som motverkar och inte förstärker de tendenser man vill bekämpa – lyckligtvis har i Norge ett imponerande antal personer föregått med gott exempel.

PS. 27.10.11.  I en artikel på Insidan i dagens DN finns ytterligare stöd för dem som i likhet med mig anser att dödsstraff under alla omständigheter är förkastligt.

Onda handlingar

Allt är vågor. Ingenting sker utan att påverkas av och i sin tur påverka något annat (och/eller det som det har påverkats av). »Ondska« kan till exempel knappast definieras som något absolut, dvs. som något vi skulle kunna födas med eller som skulle kunna utvecklas som en isolerad egenskap under vår barndom. När »en människas ondska« visar sig som onda handlingar är det alltid som en relation – men en relation mellan något absolut, ett lidande i någon form, och en avsikt att åstadkomma något som man vet ger en sådan upplevelse.

Fredagens uppmärksammade händelser i Norge (22.7.11) var extremt onda, inte bara genom det stora lidande som orsakades ett stort antal människor utan också genom den närmast ofattbart höga grad av avsiktlighet i varje detalj som handlingarna tycks ha utförts med, samt genom den skada, även på längre sikt, som de enligt gärningsmannen syftade till. Sådana handlingar måste naturligtvis få konsekvenser för förövaren enligt gällande lagar, men endast ett barbariskt samhälle (dvs. som tillåter tortyr) skulle kunna kräva att »straffet« är i någon slags »rimlig« proportion till brottet. Vad vi alla däremot kan göra är att försöka bidra till att handlingarna inte får avsedd verkan på längre sikt – och i bästa fall motverkar sitt syfte.

I första hand gäller det att undvika att bidra till spridningseffekter, t.ex. att inte beskriva handlingarna på ett sådant sätt att de kan uppfattas som en glorifiering av dem och deras motiv. Men framför allt borde det som hänt få oss att öka vår beslutsamhet att på alla nivåer ägna oss åt de verkliga ödesfrågorna för mänsklighetens framtid: hur vi ska kunna leva tillsammans utan att förstöra sociala och ekologiska förhållanden som är nödvändiga för vår existens (se, återigen, min pdf, som kanske kan ge några uppslag till en fortsatt diskussion). I stället för att betrakta problemen som orsakade av någon slags »latent mänsklig ondska« och förundras över att vi aldrig lär oss något, borde man studera hur komplexa självförstärkande återkopplingsmekanismer verkar i samhället och uppmärksamma den betydelse som sådana har för individers utveckling till »goda« eller »onda« samhällsmedlemmar. (Det betyder naturligtvis inte att samhälleliga orsaker, även om de kan vara förmildrande omständigheter, befriar människor från deras individuella ansvar. Men det innebär att också vi andra har ett ansvar.)

Almedalsveckan och miljön

På sin blogg, har Birger Schlaug noterat från Almedalsveckan att »Under drygt 237 minuter har sex partiledare och två språkrör talat. Miljöfrågorna har upptagit knappt 3 minuter. Varav klimatfrågan knappt en minut.« Alla vi andra som anar att det finns problem i vår omgivning har verkligen en stor och svår pedagogisk uppgift framför oss. – Det monumentala ointresset beror nog på att det faktiskt inte finns några bra lösningar på miljöproblemen utan demokratisering av det ekonomiska systemet.

»Svensk BNP växte 6,4 procent«

Bara ett litet exempel ur SvD på hur ekonomijournalister (efter samtal med ekonomer) kan resonera om tillväxt utan att ens antyda något om miljöeffekter. Bara »lagereffekten« (2,5% av tillväxten förklaras av lagerinvesteringar) uppfattas som problematisk eftersom den innebär att vi egentligen har konsumerat för lite i förhållande till produktionen. Ytterligare ansträngningar att få oss att konsumera mera är alltså vad som behövs! »’Särskilt hushållens konsumtion och nettoexporten blev en besvikelse’, säger Knut Hallberg, makroanalytiker på Swedbank.«

PS 1.6.11. Vad som saknas är ett dynamiskt synsätt som tar hänsyn till det ekonomiska systemets hela psykosociala och ekologiska verkningsfält – som t.ex. min mycket översiktliga text, »För en demokratisk ekonomi« (som lämpar sig väl för utskrift, i anpassat format). Men kanske dess koncentrerade formuleringar får den att framstå som alltför radikal och teoretisk. I så fall kan Mikael Malmaeus »Ekonomi utan tillväxt« rekommenderas som en introduktion. Mitt eget förslag skulle då kunna läsas som ett försök till vidareutveckling av punkt 9 på s. 70 i Malmaeus text (ett försök som naturligtvis i sin tur behöver vidareutvecklas och konkretiseras). Bland annat tycker jag att demokratifrågan är alltför frånvarande i debatten. Peter Victors modell, som Malmaeus har en svensk version av, förutsätter till exempel vanliga kapitalistiska förhållanden (se intervjun nedan, där Malmaeus bl.a. talar om den), men jag skulle tro att en mera demokratisk ekonomi är en förutsättning för de stora omställningar som är nödvändiga om vi ska kunna "rädda planeten". Snarare än låg- eller nolltillväxt (som Victors modell i bästa fall ger) behövs det för vår del av världen en negativ tillväxt ("degrowth", "av-" eller "nerväxt") och då handlar det om ekonomisk intressekamp – vilket kanske förklarar varför ekonomisk demokrati så sällan diskuteras.
    Det är bara att hoppas att tillräckligt många ekonomiska makthavare så snart som möjligt inser situationens allvar och drar så altruistiska och intelligenta slutsatser som möjligt av den insikten – och att föreställningarna om vad som är möjligt inte är för begränsade.
    Till sist passar jag på att påminna om Democracy Now's intervju med Manfred Max-Neef, här. Och glöm inte heller David Schweickart.

Pingviner och den globala uppvärmningen

Att pingviner har ett så människoliknande och ibland eftertänksamt sätt att bete sig gör att vi har särskilt lätt att identifiera oss med dem och deras hårda livsvillkor – som förvärras ytterligare när isen smälter och deras viktigaste föda, krill, hotar att försvinna. Kanske kan de därigenom få oss ännu mer engagerade i kampen för att mildra klimatkrisen. Se t.ex. den här 10 min långa videon med adeliepingviner på Rossön vid Antarktis.



P.S. Ett fel hos blogger gjorde att ett tidigare PS till det här inlägget försvann. Det handlade om en »debattartikel« av Carl Bildt på DNdebatt om de »nya möjligheter till utvinning av olika naturresurser« i Arktis som öppnas tack vare att »den globala klimatförändringen går snabbare här än någon annanstans«. Men i nästa stycke skriver han »av största betydelse är självfallet att bromsa den globala uppvärmningen«. Den enda rimliga tolkningen av detta är väl att Bildt är övertygad (och hoppas för den ekonomiska tillväxtens skull?) att vi inte kommer att lyckas bromsa den globala uppvärmningen mer än att en lönsam exploatering av Arktis resurser blir möjlig. Det är skrämmande perspektiv för Arktis inför Sveriges kommande tvååriga ordförandeskap i Arktiska rådet.
    Vi får väl hoppas att Kulturhusets första Tillväxtforum kan visa att en ekonomi med hållbar utveckling utan global tillväxt av resursutvinning och konsumtion är möjlig att åstadkomma – eftersom det är nödvändigt för polartrakternas skull inte minst.

Förnybar energi räcker

»Det finns ingen gräns för hur mycket energi som skulle kunna komma från förnyelsebara källor i framtidens energisystem, det visar en ny rapport från FN:s klimatpanel.«

Goda nyheter för dem som är övertygade att kärnkraft inte bara är en miljöfarlig utan också helt onödig del av lösningen på klimatkrisen. Läs vidare på  P1:s »Klotet«. Här är en länk till IPCC:s presentation . Ur pressreleasen:

»The technical potential of renewable energy technologies exceeds the current global energy demand by a considerable amount—globally and in respect of most regions of the world.
    Under the scenarios analyzed in-depth, less than 2.5 percent of the globally available technical potential for renewables is used—in other words over 97 percent is untapped underlining that availability of renewable source will not be a limiting factor.«

Förnyelsebar energi kan alltså, med tillräcklig tillväxt inom energisektorn, fås att växa alldeles tillräckligt för att underhålla en global tillväxt som vi egentligen inte behöver och helst borde avstå från* för att inte förvärra vår miljökris (klimat- och resurskris inkl. förgiftning av ekosystem). Det verkar därför onödigt att likt George Monbiot, enligt ett inlägg på Effektbloggen, »brottas med sig själv«. Som Simon Fairlie säger i ett citat där:

»The green ethic rejects economic growth in the industrialized countries because it imposes excessive demand on the world's resources, and it rejects nuclear power because that would only encourage economic growth.«

* Närmare bestämt: som vi inte behöver i den ›rika‹ världen – och inte heller behöver globalt om en (globalt beräknad) ›nerväxt‹ fördelas rättvist (med en väl balanserad tillväxt i fattigare länder) i en mer demokratisk ekonomi än den vi nu har.

Vårt penningsystem och tillväxten

Att naturen får allt svårare att tåla den ständigt ökande förflyttning och omvandling av energi och materia som det ekonomiska systemet kräver är, eller borde åtminstone vara ganska uppenbart – men det ekonomiska systemet är nu så dysfunktionellt att det inte ens själv tål den expansion som det kräver för att fungera. I ett välskrivet inlägg i GP av några medlemmar i Steg 3 sägs bl.a.:

»Eftersom pengar skapas genom krediter, som inte täcker räntan, innebär det att hela vårt samhälle totalt sett hela tiden måste låna mer pengar. Vi måste hela tiden växa mer och skuldsätta oss mer, med ännu mera räntekrav, för att försöka komma ikapp den exponentiella tillväxten av våra skulder.«

Författarna efterlyser mer forskning om »alternativa sätt att skapa pengar« och framför allt att man börjar »belysa grundproblemen«. Jag vill gärna hoppas att det på den här bloggen finns en hel del länkar till sidor som på olika sätt gör just det. T.ex. länken till CASSE, och då särskilt till rapporten »Enough is Enough« (pdf, 130 s.) från den första »Steady State Economy«-konferensen (i Leeds, UK, 2010, med över 250 deltagare). Framför allt s. 64–72, »Reforming the Monetary System«, är intressanta i det här sammanhanget.
     Jag instämmer i det som sägs i ett av förorden:

»The report, with its extensive set of references, is an excellent primer for anyone interested in the economics of sustainability. It also provides a valuable information resource for 'economic discussion and action' groups, and we hope that it will lead to the creation of more such groups, in the UK and around the world.«

Den icke-kapitalistiska, demokratiska, icke tillväxtkrävande företagsformen kooperativ nämns bara på sidorna 12, 15, 61, 62, 91, 94 och 115, men alltid som exempel på ett intressant alternativ för en »Steady State«-ekonomi. Kanske mitt eget förslag »För en demokratisk ekonomi« i de fallen ger ett något vidare, kompletterande perspektiv. (PS. Se även en senare skrift »För en demokratisk ekonomi II«.)

P.S. Efter att ha läst hela rapporten »Enough is Enough« måste jag revidera den skeptiska attityd jag hade den 7.4.11. Det kan mycket väl vara det viktigaste och mest användbara dokument i kampen för bättre levnadsförhållanden och miljö som hittills har publicerats – och är helt i linje med mitt eget förslag, som framför allt handlar om hur de ekonomiska regelverken styr och styrs av vårt eko(-logiska och -nomiska) beteende.

Konsekvenser av viss informationstillväxt

Sedan jag på Steg 3:s Facebooksida skrivit denna kommentar till artikeln »Sveriges energiplan är horribel«:

»En ökad omsättning av information kan, om man bortser från det medium som förmedlar den (vilket i längden är omöjligt),  inte skada miljön annat än indirekt genom eventuella konsekvenser av informationen. För övrigt har all förflyttning av materia och energi i miljön, över en viss nivå (som en ständig tillväxt av förflyttningen så småningom skulle uppnå), oförutsägbara konsekvenser, där antalet möjliga konsekvenser som är skadliga för oss (och andra organismer) vida överstiger det antal som är oskadliga – och alltså skulle komma att dominera. (Detta gäller både linjär och, i ännu högre grad, exponentiell tillväxt.)«

…tipsade Steg 3 om en artikel, »Därför skrämmer Borgs försiktighet« med kommentaren »kredittillväxten talas det sällan om«, som tydligt visar att de »eventuella konsekvenser av informationen« som jag nämnde i  kommentaren kan vara nog så viktiga.

Nicole Foss i Sverige

Den här artikeln av Elin Schwartz, i Fria Tidningen, om Nicole Foss (som jag hittills har försummat att länka till) och hennes turné i  verkar sammanfatta hennes idéer ganska väl. Det sista citatet kan behöva upprepas ganska ofta:

»Det handlar om vad vi behöver och vad lokalsamhället kan genomföra. Det skulle kunna vara lokala vårdcentraler, lokala energilösningar, insatser för att se till att vattenkvaliteten är bra, sophämtning, snöröjning, allt kan göras på en mer lokal nivå. Vi kan inte vara beroende av att större politiska strukturer ska rädda oss, det gör oss väldigt sårbara. Istället måste börja vi ta mer ansvar för oss själva, individuellt och i lokalsamhällen.«

I den här intervjun med Max Keiser har hon intressanta synpunkter på kärnkraft och de ekonomiska konsekvenserna för Japan (och för världen) efter Fukushima:

»The Money Fix«

Häromdagen fick jag ett tips av en med-medlem i Klimataktion om videon The Money Fix från 2007 – en video som jag verkligen borde ha känt till mycket tidigare, eftersom den på det mest lättbegripliga sätt jag hittills har sett beskriver hur det inbyggda vinstmotivet i vårt ekonomiska system ger upphov till skulder och penningbrist hos majoriteten av befolkningen, vilket i sin tur driver fram ett än mer obönhörligt krav på tillväxt.
    De lokala alternativa penningsystem som beskrivs i videons sista avsnitt kanske inte passar helt för våra förhållanden (och dess exempel med en sportbilsklubb bortser jag helst från) men för övrigt har videon ett klart ekologiskt  perspektiv. Jag rekommenderar den verkligen – ha bara lite tålamod vid inledningen (man kan välja en bra svensk text, med bara några enstaka korrekturfel, som underlättar förståelsen).

När det gäller hur det ekonomiska systemet skulle kunna organiseras, kanske min egen koncentrerade skiss, För en demokratisk ekonomi (som jag, inspirerad av videon, nu har gjort en aning tydligare på ett par punkter), kan vara till någon hjälp. (PS. Se även en senare skrift, som kan hämtas i två versioner i inlägget För en demokratisk ekonomi II )
   I stort sett tycks de förslag som presenteras i »summaryn« av Center for the Advancement of the Steady State Economys (CASSE) rapport Enough is Enough vara i linje med mina egna idéer, även om förslagen, så som de presenteras i sammanfattningen, kunde vara lite mindre försiktiga med tanke på miljökrisens allvar. Men det återstår för mig att läsa hela rapporten.

Ur foldern »För en demokratisk ekonomi«

P.S. 9.4  Jag kan inte låta bli att än en gång rekommendera P1-programmet Konflikt, som jag just nu lyssnar på. Nu handlar det om den globala ojämlikheten som på grund av den miljöhotande globala ekonomiska tillväxten nu ökar snabbare än någonsin – utan att fattigdomen visar någon tendens att minska. – Så frågan om ett alternativa ekonomiska system är verkligen mer aktuell än någonsin… Det kan nog bli svårt att utnyttja kapitalismens »kreativa sida« som någon sist i programmet föreslår.