Sälj inte våra utsläppsminskningar!

GP har publicerat en debattartikel undertecknad av flera tunga namn, som Per Holmgren och Anders Wijkman, representanter för Greenpeace och Världsnaturfonden WWF m.fl. som ger starka argument mot en försäljning av utsläppsrätter. Bl.a. sägs att:

»En försäljning hade kunnat vara acceptabel om de sammanlagda utsläppsminskningarna under Kyotoprotokollet varit tillräckligt stora. Men det har länge stått klart att mycket, mycket mer behöver göras för att undvika risken för katastrofal klimatförändring, både internationellt och inte minst i Sverige. Därför är en försäljning av utsläppsrätterna miljömässigt oförsvarbar.

Ytterligare ett skäl att inte sälja bort våra extra klimatansträngningar är att det vore djupt demoraliserande för allt klimatarbete som pågår.«

Ett upprop på initiativ av Klimataktion har hittills fått 3460 underskrifter. Det är viktigt att det blir ännu fler, så gå till namninsamlingen och skriv under.

Ban Ki Moon kräver nytt ekonomiskt system

Ur The Guardian via länk i Supermiljöbloggen:

»‘We need a revolution,’ [Ban Ki-moon] told a panel at the World Economic Forum in Davos, Switzerland, on how best to make the global economy sustainable. ‘Climate change is also showing us that the old model is more than obsolete.’ and said: ‘We are running out of time. Time to tackle climate change, time to ensure sustainable … growth.’«

Den stora frågan är hur »sustainable … growth« ska, kan eller kommer att uppfattas och hur krav på åtgärder enligt en eventuellt etablerad förståelse kommer att emottas av ekonomins mäktiga aktörer. Säkert något att uppmärksamma för alla oss andra som är, som individer, mindre mäktiga aktörer.
Vi kan ju börja med att fundera över hur en hållbar ekonomi kan se ut. Kanske genom att delta i diskussionen »Hur överlever företagen i ett hållbart samhälle?« (där man kan hitta intressanta länkar, t.ex. i mina inlägg 2011-01-25 och 2011-01-28) på Ecoprofile.

»The Story of Stuff«

I en diskussionstråd på miljösajten Ecoprofile, »Hur överlever företagen i ett hållbart samhälle« tipsades om sajten »The Story of Stuff« som visar en animerad kortfilm med samma namn (från 2007 och som jag alltså borde ha upptäckt för länge sen) som visade sig vara »en lysande pedagogisk, rolig, skrämmande och, tyvärr, såvitt jag förstår, i princip helt korrekt snabbgenomgång av det kapitalistiska, miljöförstörande produktions- och konsumtionsmaskineriet«, som jag skrev i ett diskussionsinlägg i samma tråd och fortsatte längre ned:

»Jag tror också att ›vi behöver ett nytt spel med nya regler‹ [som en diskussionsdeltagare skrev] … Såvitt jag kan se finns det ingen annan lösning än att (genom ombildning eller nybildning) etablera så många företag som möjligt som tack vare sin juridiska konstruktion inte kräver ekonomisk tillväxt (dvs. ökning av sitt kapital), vare sig för att överleva eller för att tillfredsställa sina verkliga intressenter/aktörer, dvs. det omgivande samhället och de som är verksamma i företaget. Det krävs med andra ord ett starkt samhälleligt etableringsstöd och att de ursprungliga ekonomiska intressenterna på något sätt kan förmås att träda tillbaka – t.ex. av demokratiska skäl och rättviseskäl, vilket kan kräva en kombination av samhälleliga krav på företagsdemokrati och någon form av ekonomisk och kanske social kompensation till ursprungliga aktieägare för att undvika alltför stora spänningar. Till sin juridiska form skulle företagen kunna vara ekonomiska föreningar med lämpliga instruktioner om hur de ska styras – demokratiskt, dvs. som kooperativ – och hur överskott ska användas och eventuellt underskott ersättas.

Se t.ex. David Schweickarts förslag (fast ersättning till samhället, vinst till investering och till kooperativets medlemmar/ägare) och mitt förslag (vinst till samhället och till investeringar, fast ersättning till kooperativets medlemmar) på min blogg, här och här (och på min pdf).«

Schweickarts bok »After Capitalism«

I »After Capitalism« (som kom ut 2002 men fortfarande finns att få tag på som nytryck via nätbokhandlar, och som det finns prov på här) ger David Scweickart (som besökte Uppsala i somras, dvs. 2010) de mest övertygande och klart formulerade förslag (på en lättläst engelska) till demokratiska alternativ till kapitalismen som jag hittills har sett. Beställ den på nätet och läs den! (Den är inte så tjock och dyr, och jag fick den snabbt.)

Att boken presenterar just en sådan »utveckling av mer utförliga alternativ« som jag efterlyser i min pdf, »För en demokratisk ekonomi«, gör att de kanske kan komplettera varandra på ett bra sätt. (PS. Se även en senare pdf, »För en demokratisk ekonomi II«.) En liten skillnad är nog att jag inte ser det som nödvändigt att företag, om de är bildade genom någon form av samhällskontrakt, har några specificerade ägare (men företagen skulle kunna äga sina produktionsmedel i stället för att hyra dem, som Schweickart föreslår). Jag föredrar också att se de verksamma inom ett kooperativ som ’medlemmar’ med demokratiska rättigheter och ansvar för dess skötsel (via valda representanter), och tror att det vore bättre om överskott/’vinster’ kunde återföras till den typ av banksystem som beskrivs av Schweickart (och mer eller mindre direkt på s. 12–16 i min nämnda pdf »II«) – efter det att demokratiskt beslutade investeringar och ersättningar till kooperativets medlemmar betalats. Skillnaden är nog i praktiken inte så stor (kombinationer av båda alternativen bör vara möjliga) men innebär såvitt jag kan se att konkurrensen mellan företag och strävan efter tillväxt borde bli mindre än i de alternativ som Schweickart föreslår.

I »After Capitalism« beskrivs ett uppenbarligen mycket lyckat »experiment« med kooperativ och ekonomisk demokrati som bevis för idéernas hållbarhet. Det handlar om det kooperativa nätverk som startades för 55 år sedan i Mondragon i Baskien och 1991 konsoliderades som Mondragon Corporación Cooperativa .

Ett studieprojekt vid MIT, Massachussetts Institute of Technology, har åstadkommit en liten lättillgänglig publikation som bl.a. undersöker ’Mondragon’ och som ger några praktiska råd som också kan vara användbara i Sverige, t.ex. som ett slags hållpunkter när det gäller att undersöka de juridiska möjligheterna för att starta kooperativ här – och hur de skulle kunna förbättras.
I inledningen till den här skriften refereras till den senaste ekonomiska krisen: »In the wake of this crisis, we are challenged to find a sustainable and democratic way to generate wealth in cities.« Bakgrunden är ett nytt litet kooperativt nätverk i den krisdrabbade staden Cleveland, Ohio, som har lyckats hindra att en stor del av stadens tillgångar försvinner till företag utanför staden.

Kooperativ kan alltså fungera som ett ekonomiskt försvar i en krissituation även om det här snarare handlar om att fördela rikedom än att skapa den. Kanske är det därför som kooperativ fortfarande tycks tolereras av amerikanska myndigheter. Överhuvudtaget tror jag det är viktigt att inte åstadkomma en polarisering mellan olika grupper i samhället. Det skulle bara försvåra en demokratisering av den ›privata‹ sektorn som mycket väl skulle kunna genomföras utan att någon grupp skulle behöva känna sig (eller vara) hotad. Som Schweickart säger (s. 176), »det är inte kapitalistklassens överdrivna konsumtion som skapar våra sociala och ekonomiska problem utan det är vad de gör med det som de inte konsumerar«. Även om deras livsstil skapar en del miljöproblem är det i första hand den ekonomiska makten över en, för närvarande, oerhört problematisk industriproduktion som de måste överlåta till samhället, till dem som är mest berörda av den och t.ex. praktiskt verksamma med den.

I slutet av »After Capitalism« sägs en viktig sak: »Termerna [dvs. ›kommunism‹, ›revolution‹] är inte viktiga här«. De borde åtminstone inte vara det. Men med tanke på Lars Ohlys svårigheter att befria sig från sin stämpel som ›kommunist‹ är det kanske bäst att acceptera ordets nya betydelse, ›diktatorisk planekonomi‹ och t.o.m. undvika att definiera Schweickarts ›ekonomiska demokrati‹ som en form av socialism eftersom ›socialism‹ ofta uppfattas som synonymt med ›centralstyrd planekonomi‹. Men ordet ›vänster‹ är nog fortfarande användbart när det används för rörelser som strävar efter politisk och ekonomisk jämlikhet. Framförallt gäller det att ge begreppet ›demokrati‹ en fördjupad innebörd.

David Schweickart om ekonomisk demokrati

I somras (2010) höll matematikern och filosofen David Schweickart ett intressant föredrag i Uppsala, som finns på YouTube som tio stycken ca 10 min långa videoavsnitt – som när det här skrivs bara har visats mellan 31 (9e avsnittet), 89 (2a avsnittet) och 380 gånger (första avsnittet). Det förtjänar att visas betydligt fler gånger i sin helhet, och även om den tekniska kvaliteten är ganska ojämn är det oftast lätt att höra vad han säger (att publikens frågor knappast hörs får man bortse från, hans svar är ändå intressanta).

Han visar följande lista som exempel på varför vi behöver ett alternativ till kapitalism, »ekonomisk demokrati«, som han föredrar att kalla det i stället för ›socialism‹ på grund av begreppets negativa associationer i USA. Kanske kan det vara lämpligt också i Sverige, eftersom det inte handlar om en centralstyrd ekonomi. (Hans bok »After Capitalism« är också intressant.)

»The deep irrationality of capitalism

• Ever-growing inequality: Paper wealth and soul-destroying poverty.
• More control over nature than ever and more ecological devastation: capitalism’s cancerous »grow or die« expansionary imperative.
• Technology that could give everyone more leisure throws millions out of work and makes hundreds of millions insecure (and overworked).«

Han fortsätter med att visa ett par citat av ekonomipristageren Paul Krugman. Det här är det andra (ur »The Return of Depression Economics and the Crisis of 2008«):

»Capitalism is secure, not only because of its successes – which have been very real – but because no one has a plausible alternative. This situation will not last forever. Surely there will be other ideologies, other dreams, and they will emerge sooner rather than later if the current economic crisis persists and deepens.«

I del 4 presenterar Schweickart sitt förslag till ekonomiskt system, med schematisk skiss:

»Economic Democracy, The Basic Model

• The market for goods and services, which is basically the same as it is under capitalism.
• Workplace democracy, which replaces the capitalist institution of wage labor.
• Democratic control over investment, which replaces capitalist financial markets.

Worker Self-Management

• Workers control the enterprise democratically, one-worker, one-vote
• Workers elect a workers’ council that appoints upper management
• Workers’ incomes are profit shares, not wages.«

Det här förslaget ligger nära det som jag helt oberoende har skissat på i mitt pdf-blad. (PS. Se även en senare skrift »För en demokratisk ekonomi II«.) Den största skillnaden är nog att jag tror (i likhet med ekonomen Joel Magnuson – som för övrigt har liknande idéer – i boken Mindful Economics) att man bör undvika obegränsad vinstutdelning till medlemmar/ägare, utan i stället ha mer generella avtal om skäliga ersättningar.

Men lyssna till hela föredraget – klicka på rutan (troligen) högst upp t.v. efter varje avsnitt – det innehåller många intressanta, och hoppingivande, synpunkter och idéer.

Mona Sahlin talar

Ur Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4.12:

»Vi ska ta parti mot orättvisor, mot utsatthet, för jämlikhet.

Men vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna! För det får vi inte.

…

Arbete är inte bara en rättighet. Arbete är också en skyldighet – ett krav som samhället måste rikta mot alla vuxna i vårt land. För det är med arbete vi upprätthåller tillväxt och välfärd, det som gör ökad frihet möjlig. Och det är därför målet heter full sysselsättning – Arbete åt alla.

Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:

• Målet är att alla som kan jobba ska jobba.
• Det ska alltid löna sig att arbeta.
• A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.
• Fler jobb går före större ersättningar.

[Röda punkter i den officiella utskriften på hemsidan.]

Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit? Mitt svar är nej.

…

Arbetsmarknaden har förändrats snabbare än vår jobbpolitik. Ett parti som menar allvar med en offensiv politik för nya jobb måste kunna visa upp en stark och tydlig näringspolitik.«

Med andra ord: Samhället har förändrats i ›liberal‹ riktning, och partiet måste följa efter för att kunna vinna ett framtida val och få regeringsmakten – dvs. dela makten med näringslivets beslutsfattare och kapitalägare. Varför inte så snart som möjligt bilda ett block med moderaterna för att säkert återta en del av makten redan efter nästa val? Jag kan tänka mig att moderaterna inte skulle opponera sig alltför mycket mot ett valmanifest som innehåller formuleringen (ur Sahlins tal): »I vårt socialdemokratiska uppdrag ingår alltid att se till att pengarna räcker till en välfärd åt alla av hög kvalitet, fördelad efter behov – inte plånbok. Här ska vi inte vika oss en tum.«

Hur båda partierna sedan skulle kunna leva upp till löftet efter en valseger – när vård och skolor redan till stora delar är privatiserade – är en annan sak. Det Mona Sahlin säger är knappast övertygande:

»De borgerliga partierna i Stockholms län landsting sätter privatiseringar först … Vi socialdemokrater måste göra tvärtom. Vi ska sätta välfärdens kvalitet först – och då måste vi slutligen lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster.«

Även miljöpolitiken motiveras med möjligheterna till vinst:

»Den som har störst resurser måste också göra mest. Se det inte som en kostnad! Det är en investering med goda vinstutsikter.«

Ett liberalt synsätt som uppenbarligen handlar om ›grön tillväxt‹, en möjlighet som alldeles särskilt kan ifrågasättas när vinstmotivet fortfarande dominerar.

Slutsatsen måste bli att trots att både Moderaterna och Socialdemokraterna utger sig för att vara arbetarpartier kan man inte säga att något av dem egentligen är det. Snarare skulle båda kunna göra anspråk på att vara näringslivets tillväxt- och arbetspartier – om inte vänstersocialdemokraterna lyckas åstadkomma en radikal omsvängning.

P.S. 17.12.10. De här artiklarna i Aftonbladet visar på något som kanske är en delförklaring till mina iakttagelser (som jag inte tycks vara ensam om):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8292926.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8292920.ab

P1:s Konflikt: om fattigdom

I morse lyssnade jag på det utmärkta programmet Konflikt, i P1, som alltid brukar se på konflikter ur perspektiv som inte är de vanliga. Idag handlade det om fattigdomen i Europa. Den fattigdom som (möjligen) inte ökar om man, som moderaterna föredrar, definierar den absolut. Men när BNP per capita ökar – vilket vårt ekonomiska system kräver för att undvika missnöjda aktieägare, arbetslöshet och social oro – ökar också både inkomst- och förmögenhetsklyftorna och alltså den relativa fattigdomen. Vilket inte är något litet problem när tillväxten förändrar den sociala och urbana miljön och det framför allt är dess glamorösa sida som uppvisas och propageras för i massmedia.

Detta kan lätt få dem som av olika orsaker – ofta inte självförvållade – har hamnat bland den fattigare delen av befolkningen, att ändå känna skam för att för att de inte själva har råd med den livsstil som har blivit idealet. För att inte bli socialt nedvärderad tvingas man ta lån, som senare kan försämra ens ekonomi så att man, för att inte bli vräkt från en alltför dyr lägenhet (eftersom det inte går att få tag på billiga), måste leva på så undermålig mat att man kanske till och med får symptom på allvarlig undernäring, vilket en läkare rapporterade om från London.

Slutsatsen måste bli att ekonomisk tillväxt, förutom att ge kortsiktiga lösningar på sociala problem (t.ex. arbetslöshet och oro på aktiemarknaden) också är en orsak till mer svårlösta och långsiktiga sociala problem, som stora sociala klyftor, vilka dessutom kan förvärras av de ekologiska problem som tillväxten också ger upphov till.

Men eftersom negativ tillväxt, då de sociala systemen försvagas, inte heller löser problemet med social ojämlikhet, tror jag att det kan bli nödvändigt att söka lösningar utanför det ekonomiska systemets regelverk eller lösningar som åtminstone innebär förändringar eller utnyttjande av andra möjligheter hos det, t.ex. enligt mitt pdf-blad.

Kommentar till artikel av S. Tengroth

Stellan Tengroth avslutar en utmärkt artikel i Fria Tidningen så här:

»… tillväxten som begrepp måste slängas på soptippen. När vi väl har gjort det, gäller det att hitta något annat.

Och här kommer jag till det riktigt ”mossiga” och politiskt inkorrekta ordet: förnöjsamhet.

Min övertygelse är att vi måste ersätta tillväxten och den genetiskt betingade tävlingsinstinkten med bilden att vi faktiskt har det rätt bra. Vi skulle till och med kunna få det något sämre och ändå ha ett tillräckligt bra liv. När den insikten har landat, då kan jag ana ett hopp!«

Min kommentar:
Jag håller helt och hållet med om dessa slutsatser. Det stora problemet är förstås att nå dit, när vi har ett ekonomiskt system som består av enheter, aktiebolag, som är skapade av människor som alltsedan den tidiga industrialismen närt förhoppningar om stora vinster och ekonomisk dominans över andra aktiebolag, och som dessutom har rätt att kräva att deras egendom handhas på ett sådant sätt att det målet uppnås så säkert och effektivt som möjligt, vilket innebär ökande produktion och försäljning.

Men det innebär också besparingar, arbetslöshet och konkurser, som till och med minskar "tillväxten" hos de sämst lottade, trots att den totala konsumtionen ökar. Och för att minska spänningen mellan rika och fattiga är det för de fattiga som idealet förnöjsamhet i första hand har predikats - kanske är det därför som ordet har blivit "mossigt". De flesta är ju inte längre fattiga när det gäller förmåga till konsumtion - men vi tvingas att arbeta för mycket för att upprätthålla denna konsumtion, som ju i första hand är i företagens intresse.

Kan vi vända på det här och istället hävda att det är de rikaste som i första hand borde visa förnöjsamhet, medan de flesta andra visserligen borde kunna vara nöjda materiellt, men i stället missnöjda med sin arbetstid, hotet om arbetslöshet och den bristande demokratin på arbetsplatserna, kanske vi skulle kunna närma oss målet. Men i så fall behövs nog en annan företagskonstruktion utan ägare med krav på vinstutdelning och tillväxt av det egna kapitalet och ett bättre samhälleligt stöd till företag som är samhällsekonomiskt lönsamma men mindre lönsamma som enskilda företag.

Noam Chomsky i Democracy Now

Noam Chomsky säger i Democracy Now 1/12:

»… one of the major reasons for government secrecy is to protect the government from its own population. … In fact, the current [Wiki]leaks are – what I’ve seen, at least – primarily interesting because of what they tell us about how the diplomatic service works.«

Det tycks stämma rätt väl med vad dagens SvD har funnit i Wikileaks-dokumenten:

»USA:s ambassad skriver i sina analyser att det är ett faktum att Sverige rört sig närmare USA och Nato. ”Ett genombrott” för Sveriges närmande till Nato, citeras Sten Tolgfors av ambassaden när Sverige gick med i samarbetet om Natos militära transportplan i Ungern.«

Tidningen nämner fler liknande exempel. – I en diktatur är det (kanske oftast) i första hand befolkningen som måste skydda sig mot regeringen, medan det alltså verkar som om det i en demokrati främst är regeringen som måste skydda sig mot befolkningen. – Men då handlar det om en ganska ofullständig demokrati. (Den ekonomiskt mäktigaste samhällssektorn – den privata – är i vilket fall som helst inte särskilt demokratisk enligt kriterierna i min pdf.)

Intervju med John le Carré

Democracy Now's Amy Goodman intervjuar John le Carré (David Cornwell) här, där le Carré också läser ur sin essä The United States of America Has Gone Mad. Under videon finns också en utskrift av hela intervjun, där han bl.a. säger på tal om Bushs krig mot Irak: »What is at stake is not an imminent military or terrorist threat, but the economic imperative of US growth«. Det var (och är) nog riktigt – den USA-dominerade globala ekonomins krav på tillväxt har förödande konsekvenser.
Det är överhuvudtaget lätt att hitta exempel på negativa konsekvenser av den kapitalistiska ekonomins inneboende krav på kapitaltillväxt – och ändå är det mycket sällan som detta krav uppfattas som en problematisk egenskap hos vårt ekonomiska system.