fredag 29 juli 2011

Marcus Birro om massmorden

I Expressen 27.7.11, skriver Marcus Birro: »Jag tycker massmördaren förtjänar att dö. Det finns omständigheter när en människa, både innan och efter sin gärning, förverkat sin rätt att leva. Det här är en sådan omständighet
    Det första påståendet uttrycker en spontan och mänsklig reaktion inför så fruktansvärda handlingar som ett kallblodigt massmördande (vilket inte betyder att andra sätt att reagera skulle vara »mindre mänskliga«). Men med vilken rätt kan någon människa påstå att en annan människa har »förverkat sin rätt att leva«?
    Endast ett rättssystem som inte utesluter dödsstraff kan uppenbarligen ge en sådan rätt. Men med vilken rätt kan vi acceptera ett sådant rättssystem vars strängaste straff (ofrånkomligen med ett visst mått av godtycke eller osäkerhet) alltid innebär ett oåterkalleligt övergrepp?
    Vad man än känner är det naturligtvis bäst att försöka reagera på ett sätt som motverkar och inte förstärker de tendenser man vill bekämpa – lyckligtvis har i Norge ett imponerande antal personer föregått med gott exempel.

PS. 27.10.11.  I en artikel på Insidan i dagens DN finns ytterligare stöd för dem som i likhet med mig anser att dödsstraff under alla omständigheter är förkastligt.

tisdag 26 juli 2011

Onda handlingar

Allt är vågor. Ingenting sker utan att påverkas av och i sin tur påverka något annat (och/eller det som det har påverkats av). »Ondska« kan till exempel knappast definieras som något absolut, dvs. som något vi skulle kunna födas med eller som skulle kunna utvecklas som en isolerad egenskap under vår barndom. När »en människas ondska« visar sig som onda handlingar är det alltid som en relation – men en relation mellan något absolut, ett lidande i någon form, och en avsikt att åstadkomma något som man vet ger en sådan upplevelse.

Fredagens uppmärksammade händelser i Norge (22.7.11) var extremt onda, inte bara genom det stora lidande som orsakades ett stort antal människor utan också genom den närmast ofattbart höga grad av avsiktlighet i varje detalj som handlingarna tycks ha utförts med, samt genom den skada, även på längre sikt, som de enligt gärningsmannen syftade till. Sådana handlingar måste naturligtvis få konsekvenser för förövaren enligt gällande lagar, men endast ett barbariskt samhälle (dvs. som tillåter tortyr) skulle kunna kräva att »straffet« är i någon slags »rimlig« proportion till brottet. Vad vi alla däremot kan göra är att försöka bidra till att handlingarna inte får avsedd verkan på längre sikt – och i bästa fall motverkar sitt syfte.

I första hand gäller det att undvika att bidra till spridningseffekter, t.ex. att inte beskriva handlingarna på ett sådant sätt att de kan uppfattas som en glorifiering av dem och deras motiv. Men framför allt borde det som hänt få oss att öka vår beslutsamhet att på alla nivåer ägna oss åt de verkliga ödesfrågorna för mänsklighetens framtid: hur vi ska kunna leva tillsammans utan att förstöra sociala och ekologiska förhållanden som är nödvändiga för vår existens (se, återigen, min pdf, som kanske kan ge några uppslag till en fortsatt diskussion). I stället för att betrakta problemen som orsakade av någon slags »latent mänsklig ondska« och förundras över att vi aldrig lär oss något, borde man studera hur komplexa självförstärkande återkopplingsmekanismer verkar i samhället och uppmärksamma den betydelse som sådana har för individers utveckling till »goda« eller »onda« samhällsmedlemmar. (Det betyder naturligtvis inte att samhälleliga orsaker, även om de kan vara förmildrande omständigheter, befriar människor från deras individuella ansvar. Men det innebär att också vi andra har ett ansvar.)

söndag 10 juli 2011

Almedalsveckan och miljön

På sin blogg, har Birger Schlaug noterat från Almedalsveckan att »Under drygt 237 minuter har sex partiledare och två språkrör talat. Miljöfrågorna har upptagit knappt 3 minuter. Varav klimatfrågan knappt en minut.« Alla vi andra som anar att det finns problem i vår omgivning har verkligen en stor och svår pedagogisk uppgift framför oss. – Det monumentala ointresset beror nog på att det faktiskt inte finns några bra lösningar på miljöproblemen utan demokratisering av det ekonomiska systemet.