David Schweickart om ekonomisk demokrati

I somras (2010) höll matematikern och filosofen David Schweickart ett intressant föredrag i Uppsala, som finns på YouTube som tio stycken ca 10 min långa videoavsnitt – som när det här skrivs bara har visats mellan 31 (9e avsnittet), 89 (2a avsnittet) och 380 gånger (första avsnittet). Det förtjänar att visas betydligt fler gånger i sin helhet, och även om den tekniska kvaliteten är ganska ojämn är det oftast lätt att höra vad han säger (att publikens frågor knappast hörs får man bortse från, hans svar är ändå intressanta).

Han visar följande lista som exempel på varför vi behöver ett alternativ till kapitalism, »ekonomisk demokrati«, som han föredrar att kalla det i stället för ›socialism‹ på grund av begreppets negativa associationer i USA. Kanske kan det vara lämpligt också i Sverige, eftersom det inte handlar om en centralstyrd ekonomi. (Hans bok »After Capitalism« är också intressant.)

»The deep irrationality of capitalism

• Ever-growing inequality: Paper wealth and soul-destroying poverty.
• More control over nature than ever and more ecological devastation: capitalism’s cancerous »grow or die« expansionary imperative.
• Technology that could give everyone more leisure throws millions out of work and makes hundreds of millions insecure (and overworked).«

Han fortsätter med att visa ett par citat av ekonomipristageren Paul Krugman. Det här är det andra (ur »The Return of Depression Economics and the Crisis of 2008«):

»Capitalism is secure, not only because of its successes – which have been very real – but because no one has a plausible alternative. This situation will not last forever. Surely there will be other ideologies, other dreams, and they will emerge sooner rather than later if the current economic crisis persists and deepens.«

I del 4 presenterar Schweickart sitt förslag till ekonomiskt system, med schematisk skiss:

»Economic Democracy, The Basic Model

• The market for goods and services, which is basically the same as it is under capitalism.
• Workplace democracy, which replaces the capitalist institution of wage labor.
• Democratic control over investment, which replaces capitalist financial markets.

Worker Self-Management

• Workers control the enterprise democratically, one-worker, one-vote
• Workers elect a workers’ council that appoints upper management
• Workers’ incomes are profit shares, not wages.«

Det här förslaget ligger nära det som jag helt oberoende har skissat på i mitt pdf-blad. (PS. Se även en senare skrift »För en demokratisk ekonomi II«.) Den största skillnaden är nog att jag tror (i likhet med ekonomen Joel Magnuson – som för övrigt har liknande idéer – i boken Mindful Economics) att man bör undvika obegränsad vinstutdelning till medlemmar/ägare, utan i stället ha mer generella avtal om skäliga ersättningar.

Men lyssna till hela föredraget – klicka på rutan (troligen) högst upp t.v. efter varje avsnitt – det innehåller många intressanta, och hoppingivande, synpunkter och idéer.

Mona Sahlin talar

Ur Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4.12:

»Vi ska ta parti mot orättvisor, mot utsatthet, för jämlikhet.

Men vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna! För det får vi inte.

…

Arbete är inte bara en rättighet. Arbete är också en skyldighet – ett krav som samhället måste rikta mot alla vuxna i vårt land. För det är med arbete vi upprätthåller tillväxt och välfärd, det som gör ökad frihet möjlig. Och det är därför målet heter full sysselsättning – Arbete åt alla.

Vår jobbpolitik måste från och med nu vara helt utan reservationer:

• Målet är att alla som kan jobba ska jobba.
• Det ska alltid löna sig att arbeta.
• A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat.
• Fler jobb går före större ersättningar.

[Röda punkter i den officiella utskriften på hemsidan.]

Det är det första. Vi måste bli tydliga. Sedan är frågan – leder vår politik i alla lägen dit? Mitt svar är nej.

…

Arbetsmarknaden har förändrats snabbare än vår jobbpolitik. Ett parti som menar allvar med en offensiv politik för nya jobb måste kunna visa upp en stark och tydlig näringspolitik.«

Med andra ord: Samhället har förändrats i ›liberal‹ riktning, och partiet måste följa efter för att kunna vinna ett framtida val och få regeringsmakten – dvs. dela makten med näringslivets beslutsfattare och kapitalägare. Varför inte så snart som möjligt bilda ett block med moderaterna för att säkert återta en del av makten redan efter nästa val? Jag kan tänka mig att moderaterna inte skulle opponera sig alltför mycket mot ett valmanifest som innehåller formuleringen (ur Sahlins tal): »I vårt socialdemokratiska uppdrag ingår alltid att se till att pengarna räcker till en välfärd åt alla av hög kvalitet, fördelad efter behov – inte plånbok. Här ska vi inte vika oss en tum.«

Hur båda partierna sedan skulle kunna leva upp till löftet efter en valseger – när vård och skolor redan till stora delar är privatiserade – är en annan sak. Det Mona Sahlin säger är knappast övertygande:

»De borgerliga partierna i Stockholms län landsting sätter privatiseringar först … Vi socialdemokrater måste göra tvärtom. Vi ska sätta välfärdens kvalitet först – och då måste vi slutligen lämna den destruktiva debatten om ja eller nej till privatisering och vinster.«

Även miljöpolitiken motiveras med möjligheterna till vinst:

»Den som har störst resurser måste också göra mest. Se det inte som en kostnad! Det är en investering med goda vinstutsikter.«

Ett liberalt synsätt som uppenbarligen handlar om ›grön tillväxt‹, en möjlighet som alldeles särskilt kan ifrågasättas när vinstmotivet fortfarande dominerar.

Slutsatsen måste bli att trots att både Moderaterna och Socialdemokraterna utger sig för att vara arbetarpartier kan man inte säga att något av dem egentligen är det. Snarare skulle båda kunna göra anspråk på att vara näringslivets tillväxt- och arbetspartier – om inte vänstersocialdemokraterna lyckas åstadkomma en radikal omsvängning.

P.S. 17.12.10. De här artiklarna i Aftonbladet visar på något som kanske är en delförklaring till mina iakttagelser (som jag inte tycks vara ensam om):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8292926.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8292920.ab

P1:s Konflikt: om fattigdom

I morse lyssnade jag på det utmärkta programmet Konflikt, i P1, som alltid brukar se på konflikter ur perspektiv som inte är de vanliga. Idag handlade det om fattigdomen i Europa. Den fattigdom som (möjligen) inte ökar om man, som moderaterna föredrar, definierar den absolut. Men när BNP per capita ökar – vilket vårt ekonomiska system kräver för att undvika missnöjda aktieägare, arbetslöshet och social oro – ökar också både inkomst- och förmögenhetsklyftorna och alltså den relativa fattigdomen. Vilket inte är något litet problem när tillväxten förändrar den sociala och urbana miljön och det framför allt är dess glamorösa sida som uppvisas och propageras för i massmedia.

Detta kan lätt få dem som av olika orsaker – ofta inte självförvållade – har hamnat bland den fattigare delen av befolkningen, att ändå känna skam för att för att de inte själva har råd med den livsstil som har blivit idealet. För att inte bli socialt nedvärderad tvingas man ta lån, som senare kan försämra ens ekonomi så att man, för att inte bli vräkt från en alltför dyr lägenhet (eftersom det inte går att få tag på billiga), måste leva på så undermålig mat att man kanske till och med får symptom på allvarlig undernäring, vilket en läkare rapporterade om från London.

Slutsatsen måste bli att ekonomisk tillväxt, förutom att ge kortsiktiga lösningar på sociala problem (t.ex. arbetslöshet och oro på aktiemarknaden) också är en orsak till mer svårlösta och långsiktiga sociala problem, som stora sociala klyftor, vilka dessutom kan förvärras av de ekologiska problem som tillväxten också ger upphov till.

Men eftersom negativ tillväxt, då de sociala systemen försvagas, inte heller löser problemet med social ojämlikhet, tror jag att det kan bli nödvändigt att söka lösningar utanför det ekonomiska systemets regelverk eller lösningar som åtminstone innebär förändringar eller utnyttjande av andra möjligheter hos det, t.ex. enligt mitt pdf-blad.

Kommentar till artikel av S. Tengroth

Stellan Tengroth avslutar en utmärkt artikel i Fria Tidningen så här:

»… tillväxten som begrepp måste slängas på soptippen. När vi väl har gjort det, gäller det att hitta något annat.

Och här kommer jag till det riktigt ”mossiga” och politiskt inkorrekta ordet: förnöjsamhet.

Min övertygelse är att vi måste ersätta tillväxten och den genetiskt betingade tävlingsinstinkten med bilden att vi faktiskt har det rätt bra. Vi skulle till och med kunna få det något sämre och ändå ha ett tillräckligt bra liv. När den insikten har landat, då kan jag ana ett hopp!«

Min kommentar:
Jag håller helt och hållet med om dessa slutsatser. Det stora problemet är förstås att nå dit, när vi har ett ekonomiskt system som består av enheter, aktiebolag, som är skapade av människor som alltsedan den tidiga industrialismen närt förhoppningar om stora vinster och ekonomisk dominans över andra aktiebolag, och som dessutom har rätt att kräva att deras egendom handhas på ett sådant sätt att det målet uppnås så säkert och effektivt som möjligt, vilket innebär ökande produktion och försäljning.

Men det innebär också besparingar, arbetslöshet och konkurser, som till och med minskar "tillväxten" hos de sämst lottade, trots att den totala konsumtionen ökar. Och för att minska spänningen mellan rika och fattiga är det för de fattiga som idealet förnöjsamhet i första hand har predikats - kanske är det därför som ordet har blivit "mossigt". De flesta är ju inte längre fattiga när det gäller förmåga till konsumtion - men vi tvingas att arbeta för mycket för att upprätthålla denna konsumtion, som ju i första hand är i företagens intresse.

Kan vi vända på det här och istället hävda att det är de rikaste som i första hand borde visa förnöjsamhet, medan de flesta andra visserligen borde kunna vara nöjda materiellt, men i stället missnöjda med sin arbetstid, hotet om arbetslöshet och den bristande demokratin på arbetsplatserna, kanske vi skulle kunna närma oss målet. Men i så fall behövs nog en annan företagskonstruktion utan ägare med krav på vinstutdelning och tillväxt av det egna kapitalet och ett bättre samhälleligt stöd till företag som är samhällsekonomiskt lönsamma men mindre lönsamma som enskilda företag.

Noam Chomsky i Democracy Now

Noam Chomsky säger i Democracy Now 1/12:

»… one of the major reasons for government secrecy is to protect the government from its own population. … In fact, the current [Wiki]leaks are – what I’ve seen, at least – primarily interesting because of what they tell us about how the diplomatic service works.«

Det tycks stämma rätt väl med vad dagens SvD har funnit i Wikileaks-dokumenten:

»USA:s ambassad skriver i sina analyser att det är ett faktum att Sverige rört sig närmare USA och Nato. ”Ett genombrott” för Sveriges närmande till Nato, citeras Sten Tolgfors av ambassaden när Sverige gick med i samarbetet om Natos militära transportplan i Ungern.«

Tidningen nämner fler liknande exempel. – I en diktatur är det (kanske oftast) i första hand befolkningen som måste skydda sig mot regeringen, medan det alltså verkar som om det i en demokrati främst är regeringen som måste skydda sig mot befolkningen. – Men då handlar det om en ganska ofullständig demokrati. (Den ekonomiskt mäktigaste samhällssektorn – den privata – är i vilket fall som helst inte särskilt demokratisk enligt kriterierna i min pdf.)

Intervju med John le Carré

Democracy Now's Amy Goodman intervjuar John le Carré (David Cornwell) här, där le Carré också läser ur sin essä The United States of America Has Gone Mad. Under videon finns också en utskrift av hela intervjun, där han bl.a. säger på tal om Bushs krig mot Irak: »What is at stake is not an imminent military or terrorist threat, but the economic imperative of US growth«. Det var (och är) nog riktigt – den USA-dominerade globala ekonomins krav på tillväxt har förödande konsekvenser.
Det är överhuvudtaget lätt att hitta exempel på negativa konsekvenser av den kapitalistiska ekonomins inneboende krav på kapitaltillväxt – och ändå är det mycket sällan som detta krav uppfattas som en problematisk egenskap hos vårt ekonomiska system.

Manfred Max-Neef och Derrick Jensen

Manfred Max-Neef i en video från Democracy Now:

1. The economists to serve the people are not the people to serve the economy.
2. Development is about people and not about objects.
3. Growth is not the same as development and development does not necessarily require growth.
4. No economy is possible in the absence of eco-system services.
5. The economy is a sub-system of a larger finite system of biosphere, hence permanent growth is impossible.

And the fundamental value to sustain a new economy should be that no economic interest under no circumstance can be about the reverence of life. – Nothing can be more important than life.
What we have today is exactly the opposite [of this list].

Derrick Jensen (andra hälften av samma video):

… one of the problems that I see with the vast majority of so-called solutions to global warming is that they take industrial capitalism as a given and the planet which must conform to industrial capitalism, as opposed to the other way around.

Ett gott exempel på helhetssyn (David Harvey)

I denna video ger David Harvey ett gott exempel på resonemang förda med utgångspunkt från en syn på världen som en dialektisk helhet eller – med mitt komplicerade sätt att uttrycka mig – en organisk helhet av vågor i förvandling. Eller enklare – som i min pdf (alternativ I) – en värld där goda och dåliga ’spiraler’ spelar en avgörande roll. En viktig sak som Harvey påpekar är att åtgärder kan och bör sättas in på flera ställen samtidigt i en process som man vill förändra.

David Harvey

Klimatkris

George Lakoff, professor i lingvistik vid universitetet i Kalifornien, betonar hur viktiga de ord vi använder är för hur vi lyckas förmedla kunskaper om klimatet:

»Global warming applies to climate, not weather, and most people don’t think of the difference, and so you shouldn’t be talking just about global warming. You should be talking about the climate crisis. That, I think, is very important and then you explain what a crisis is. But the people who are in the environmental movement are very bad at communication…
The idea of climate change, actually, was introduced by conservatives, by Frank Luntz in the 2004 (presidential) campaign. He found that ’global warming’ alarmed people whereas ‘climate change’ sounded fine. It was just change, as if it just happened, and people weren’t responsible. And climate is a nice word. It sort of gives an image of palm trees and nice climate, as opposed to hurricanes and, you know, and huge snowstorms and floods …
I think the climate crisis is a much better way to talk about. You want to say this is crisis. This is a crisis for civilization. It’s a crisis for life on Earth.« [Citerad här på s. 6]

Den kalla januarimånaden i år fick ju en del att tvivla på att den globala uppvärmningen är ett faktum – trots att den månaden var en av de varmaste månaderna som registrerats hittills för jorden som helhet. Och just idag drar det ner kalla vindar från norra Sibirien. För starka vindar krävs det mycket energi, som alltid levereras i form av strålning, som övergår till värme. Men den värmen märker man inte mycket av när vindarna transporterar luft från kallare områden. Klimatkris är då ett mycket bättre ord än global uppvärmning (som på våra breddgrader kan låta trevligare än klimatförändring) när det gäller att uppmärksamma folk på vad som sker, och på hur akut och samtidigt komplicerad situationen är.
Men masskommunikation är komplicerat, särskilt när det finns motstridiga intressen som gör allt för att tolka kommunikationen till sin egen fördel. Plötsligt kan ett ord användas för helt andra syften än vad som var avsett från början.

Herman Daly om »Ekonomins termodynamiska rötter«

Den här korta artikeln, The thermodynamic roots of economics,
av Herman Daly, professor i ekologisk ekonomi, tar upp ett viktigt naturlagsbesläktat problem när det gäller tillväxt. Han skräder inte orden:


»Indeed, were basic growth limits recognized, very many very prestigious economists would be seen to have been very wrong about some very basic issues for a very long time. Important economists, like most people, resist being proved wrong. They even bolster their threatened prestige with such pretension as ›the Sveriges Riksbank Prize in Economic Science in Memory of Alfred Nobel‹ — which by journalistic contraction becomes, ›the Nobel Prize in Economics‹, infringing on the prestige of a real science, like physics.«

350 EARTH

Den här veckan äger den första konstutställning rum (350 EARTH) som är tillräckligt stor för att ses från rymden – så att den kan fotograferas av satelliter. Det bör kunna väcka en bra form av uppmärksamhet på flera sätt:

• Det visar att många människor tack vare ett stort engagemang kan ställa upp i ett frivilligt samarbete.
• Det visar att engagemanget för klimatet är stort (se '350' i bildens ena hörn format av människor – den CO2-koncentration som vi måste ned till från nuvarande 388).
• Den ger en känsla av hur liten jorden är och att vi faktiskt kan påverka den så att det på kort tid syns från rymden – att det kanske finns flera sätt att påverka den.
• Genom sitt nyhetsvärde – och spektakulära resultat – finns det hopp om att aktionen får stor uppmärksamhet.

Det här tycker jag är ett gott exempel på »stabiliserande aktivitet« genom konst enligt bildtexten i min »antitillväxt-folder«.


350 Iceland by Cinematographer Bergsteinn Björgúlfsson from 350Team on Vimeo.

Några anti-tillväxtinlägg

Här är en redigerad följd av diskussionsinlägg som jag lagt på nätverket Steg 3:s Facebook-sida.

I Steg 3:s upprop sägs:

"Vi kräver ...
... att en diskussion kring den ekonomiska tillväxtens hållbarhet på ett seriöst och bestående sätt förs upp på den politiska agendan. Den nuvarande ekonomiska tillväxtmodellen måste tillåtas att problematiseras, analyseras och utsättas för öppen kritik.
... att det tillsätts resurser för att ta fram en plan för en fungerande samhällsmodell, som inte är beroende av ekonomisk tillväxt. Steg 3 skulle man kunna kalla den. Vi hoppas att Sverige ska våga ta en ledande roll inom detta område och vara med och visa vägen mot framtiden."

Så varför inte starta en diskussion här, redan nu, om olika mer eller mindre möjliga alternativ och på vilket sätt vi bäst kan förbereda oss inför kommande kriser.
Till exempel undrar jag om inte aktieägares krav på kapitaltillväxt är den viktigaste orsaken till den globala tillväxten. Krav som är en aspekt av det faktum att det ekonomiska systemet inte är demokratiskt. I den här pdf-foldern finns några förslag till vägar mot en bättre ekonomisk demokrati utan inneboende krav på tillväxt, som kanske kan diskuteras här.

[Till en deltagare som tyckte att min pdf-folder var "lite svår"] Hoppas att det som var svårt vid första anblicken kan börja klarna. Jag har funderat mycket på det här, men får sällan några reaktioner. Antagligen för att vi alla har blivit så vana vid att företag måste växa för att inte hotas av konkurs, att det är svårt att föreställa sig ett ekonomiskt system, som inte är en planekonomi och där företag inte ständigt måste växa för att öka sin produktion för att få in mer kapital för att kunna växa ännu mer och ge mer utdelning till sina ägare.

Du efterlyser en förenkling, men hur jag än försöker uppstår det komplikationer eftersom ämnet är så svårt. Jag utgår från en process-syn på tillvaron där allting som händer påverkar allt annat så att invecklade spiraler av orsakssamband uppstår mellan människor, deras psyken, omgivningen och det ekonomiska systemet, och där det gäller för oss att vara medvetna om vår delaktighet. Det är väl ungefär vad inledningen i  handlar om.
Avsnittet "Grundläggande demokratiska mål" handlar om ett ideal att sträva mot. Vi är långt från det nu, men jag tror att det kan vara bra att ha ett sådant ideal i tankarna som ett alternativ när man bedömer den aktuella utvecklingen i samhället. Det handlar om en annan typ av företag som inte bildats som aktiebolag utan som kooperativ, eller kanske stiftelser, och som kanske främst är finansierade av en social sektor som är ekonomiskt starkare än dagens offentliga sektor. Som sagt, det är en lång väg dit, vi måste vänja oss vid tanken på att andra slags företag är möjliga – och till råga på allt är vi sedan 80-talet på väg åt andra hållet.
Om man inte avskräcks av detta, utan tillåter sig att fundera lite över de olika punkterna och försöker komma ihåg dem, bör det bli lättare att läsa fortsättningen av foldern, som handlar om problem med de demokratiska målens förverkligande och om två huvudinriktningar, I och II, för att nå dit i samförstånd med så många som möjligt. Det handlar om processer som samspelar i oerhört komplicerade kretslopp, som det gäller att förstärka så att 'goda spiraler' uppstår som närmar sig det demokratiska idealet. (En mängd olika möjligheter är tänkbara här.)
Ingen lätt uppgift, men säkert mer hanterlig i liten skala enligt alternativ II, som kan ses som ett beredskapsalternativ för den händelse en ordentlig kollaps av det ekonomiska systemet skulle inträffa.

Kanske kan min pdf-folder enklast sammanfattas med följande slutsatser, som skulle kunna diskuteras här [dvs på Facebooks diskussionssida]:
En ekonomi utan inre krav på tillväxt behöver:
(a) en fri marknad (som vi redan har) med ett stabilt monetärt system (som för närvarande inte är stabilt),
(b) demokratiskt styrda, ekonomiskt väl understödda (inte tillväxtberoende) självägande företag (som det finns alltför få av) snarare än tillväxtkrävande, externt styrda företag (som nu är alltför dominerande),
(c) ett socialt (globalt, nationellt och kommunalt) fördelnings- och understödssystem, (som måste bli mer demokratiskt och få större ekonomiska resurser),
(d) ett starkt miljöengagemang hos så många som möjligt, kombinerat med ett motstånd mot en konsumistisk livsstil (detta är viktiga stabiliserande faktorer som kan utvecklas betydligt).

Eftersom dessa punkter är dynamiskt relaterade till varandra (enligt den enkla illustrationen i 'pdf-foldern') och till miljön, är det kanske avgörande för vår framtid om vi kan åstadkomma en mer hållbar balans mellan dem än vad som nu är fallet.
Som jag ser det är alltså tillväxtproblematiken intimt förknippad med bristen på (förutom miljöhänsyn) demokrati och jämlikhet hos det ekonomiska systemet.

Diskussioner om tillväxt

Diskussionen dröjer på Steg 3:s Facebooksida trots att antalet som gillar sidan har ökat med över hundra personer till 1078 personer när detta skrivs. Diskussionerna är ju lätta att hitta, och eftersom ingen har opponerat sig mot det jag har skrivit (utom en, som jag tror i princip var positiv, som först hade svårt med den 'vetenskapliga stilen'. Han uttryckte senare en viss förståelse.)
Jag undrar förresten hur det kommer att gå för socialdemokraterna, när de nu har två diametralt motsatta linjer att debattera. En som låter som en kopia av moderaternas politik – på tvärs emot min anti-tillväxtfolder – och en annan som åtminstone överensstämmer med de första stegen i folderns alternativ I.

Ekonomi utan tillväxt?

Det nystartade nätverket Steg 3, av personer som är skeptiska till att ständig ekonomisk tillväxt är möjlig, har en Facebooksida, där det kanske kan bli en intressant diskussion efter mina första bidrag där: http://www.facebook.com/pages/Steg-3/120847514600141?v=app_2373072738 .